FACING
GÄLLIVARE
MAGASIN
Av Face of Gällivare
Andreas Anttila
"Pengar gör inte mig lycklig, bara det går runt. Får jag vara med mina ungar så är jag nöjd."
Reportage
Han väljer tid istället för pengar och sjunger enkelhetens lov, på gården i Ullatti. Men den som tror att leva enkelt är detsamma som att leva lätt, misstar sig. Tillsammans med de tre barnen tar Andreas Antilla bland annat rätt på kasserat byggmaterial och ser till att det får fortsatt liv. Familjen hjälps även åt att säkra matförsörjningen med gemensamma ansträngningar.
- Vad ger vi för signaler till nästa generation? Alla har vi ett personligt ansvar. Överkonsumtionen och slöseriet dräper den här planeten, säger Andreas Anttila i ett samtal om social- och ekologisk hållbarhet.
Vi har skjutit upp intervjun på grund av ösregn, dagen innan vi ska ses får jag ett sms: ”Haha, nu visar det rikligt med regn imorgon också! Hoppas att det inte blir något hemmahosgårdochtorplantlivreportage.” Med ett löfte om att skildra det verkliga livet på landet - fjärran fläckfria linnebyxor och flätade grönsakskorgar - blir jag lovad lunch.
På familjen Anttilas gård - Itätalo - ”östra huset” eller Aitonens som det också kallas av de äldre i byn står en faluröd timring från 1800-talet. Några av fönsterna har återfått sin ockragula kulör och även dörren är målad med linoljefärg, i en behagligt blå nyans. På gården finns välsorterade högar med byggmaterial; takplåt, sten, spikdraget virke och annat som väntar på att återbrukas.
- Det som är tillverkat, är redan tillverkat. Det kräver ingen ny energi, bara lite jobb att fixa till. Jag tar rätt på sådant som ratas i den mån jag hinner, sedan kommer folk ofta och hämtar det som de behöver till olika projekt. Som den där tanten som behövde tegelstenar för att mura en vedspis, kommer du ihåg Elis? säger Andreas när vi sitter vid det gamla slagbordet i köket.
Elis Anttila har på egen hand byggt en identisk miniatyr av ladan som familjen återbrukade. Elis har många olika projekt som han arbetar med på gården.
Äldsta barnet Elis studerar hemifrån idag. Han sitter vid datorn, i kortändan av bordet, fyller i berättelserna och berättar anekdoter från familjens äventyr. Till vardags går han sista året på Fordons- och transportprogrammet på Kunskapshuset i Gällivare.
- Varför döpte de inte skolan efter Agda Rössel istället? Hon är ju en av Gällivares mest berömda personer, Sveriges första kvinnliga FN- ambassadör. Nu har den liknande namn som flera andra skolor, konstaterar Elis med en suck.
Vi halkar in på hur det är att vara ung i Ullatti och Elis berättar att det alltid finns något att göra i byn. Tillsammans med Andreas och systrarna Mina och Alma ”grejar” han med olika projekt. För tillfället svetsar de på en gammal Mercedes som har fått nya, eller rättare sagt återbrukade, skärmar. Familjen har även flera byggprojekt igång där alla fyra är delaktiga på ett eller annat sätt.
Tillsammans berättar de om hur familjen rev en gammal lada i byn Purnu och under vintern gjorde de en ny syll. Taket fixade de till av återbrukad plåt och ett kasserat ställningsplank från gruvan blev till golv. Det enda som behövde köpas nytt var lite spik och tack vare en hjälpsam vän i byn så har de tillgång till ett sågverk. Där brukar de såga vindfällor till plank och brädor. Elis tar fram en identisk miniatyr av ladan, som han byggt på egen hand, och visar konstruktionen.
- Egentligen är jag minimalist men jag kan inte låta bli att ta rätt på sådant som går att återbruka. Vissa saker kan användas till något helt annat än det var ämnat till från början. Man ska inte använda ordet kränkt men det var just så jag kände mig när någon anmälde gården till Miljökontoret, säger Andreas plötsligt.
Hur tänker du kring det?
- Jag tar rätt på grejer som skulle ha slängts. Sedan kommer folk och hämtar det som de behöver. Någon behöver en balk, plåt eller precis vad som helst. De behöver inte betala. Jag brukar be dem sätta in en slant till något välgörande ändamål istället.
Andreas berättar att han har svårt att gå förbi en container utan att titta i den och hur han för ett tag sedan tog rätt på en kasserad motor, ”ett renoveringsobjekt”. Han satte in en bortskänkesannons på en sida för motorentusiaster. Där fanns en som letade efter precis den modellen och kort därefter fick Andreas en skärmdump på en gåva till Barncancerfonden.
- För somliga tjänstemän verkar det bara finnas svart eller vitt, de ser bara till det som står på pappret; ”Det här är skrot”- trots att folk hittar mycket som de behöver här. Och den som anmäler kanske åker utomlands två gånger per år, kör omkring på sin åkgräsklippare hela sommaren och konsumerar en massa - men det är ok. Det faller inom normen för vad som är normalt, säger Andreas och tystnar.
När jag frågar kring uppfattningar som styr oss och samhället så återkommer Andreas till att ”ingenting är svart eller vitt”. Han tar upp skid- och skoterspåren i samhället som exempel. Under sex år arbetade Andreas som pistmaskinförare i Gällivare och därför har han kännedom om maskinens bränsleförbrukning. När Andreas räknade på sina privata bränsleutgifter, pendlingen inräknad, så stod det plötsligt klart. En veckas körning med pistmaskinen på Dundret samt de maskiner som drar längdspåren, krävde lika mycket bränsle som hans privata bil och traktor gjorde - på ett helt år. Med tanke på att pistmaskinen är i bruk från november till april, så menar Andreas att det inte är självklart att vi ska betrakta skidåkningen som miljövänlig - inte ens i förhållande till skoterkörningen. Ändå älskar han skidåkning i alla former. Andreas lyser upp när han beskriver hur hans drivkraft var att göra barnen intresserade av skidsporten, därför lade han en hel del tid på att dra roliga och omväxlande spår vid flera av kommunens skolor.
Själv lärde sig Andreas och hans äldre bror att åka utför i slänterna på, det nu avvecklade, området Hermelin i Malmberget. Dit hade familjen Anttila flyttat efter att föräldrarna, precis som så många andra, lämnat Tornedalen för utbildning och arbete söderöver - för att sedan styra kosan mot Malmfälten och anställning i det aktade gruvbolaget. Att bo på Hermelin var som att bo på landet, berättar Andreas. Tanterna hängde tvätt på gamla torkställningar gjorda av trä, det växte rabarber och mäktiga träd överallt och en bit bort låg den sagolika blå lagunen. Det fanns gammal skog att upptäcka och leka i. Det var lagom glest och brant mellan de vackra trähusen och tack vare pappa Alrik, som gjorde slalomkäppar av slanor, så föddes Andreas kärlek till utförsåkningen.
Föräldrarna bodde på Bolagsvägen i hela 47 år och fick sedan se hela huset flyttas till Koskullskulle. Andreas bodde också länge på Hermelin. Han bodde i olika lägenheter och det var först när han, och barnens mamma Emma, fick Elis som flyttlasset gick från Poitakvägen till Ullatti. Andreas visar upp husskylten som han tog rätt på när hyreshuset revs. Numera åker Andreas off pist på berget Särkivaara istället och tittar på arkivfilmer om utförsåkning från sjuttiotalet.
- Jag är som lyckligast när jag får åka skidor på skaren tillsammans med barnen, säger han och visar bilder från en tur på älven i strålande vårsol.
Andreas Anttila har bland annat tagit rätt på kasserade byggnader och material från, det numera avvecklade, området Hermelin i Malmberget.
Just det här med att göra saker själv och att ta rätt på begagnat material, är något som har gått i arv i släkten Anttila. Elis och Andreas berättar om hur Alrik har tagit vara på ett par gamla timringar som blivit till bastu och garage i stugan i Satter. Även Andreas farfar timrade upp hus, lador och dikade upp för odlingar, på egen hand. Hyvelbänken stod i köket i huset, som fortfarande står kvar i byn Mettäjärvi. Historier om smuggelhästar i gummistövlar och hur skogsarbetarlivet, som femtonåring, boendes i en egenbyggd jordkoja under vintern kunde se ut - avlöser varandra. Elis lyser upp när han berättar om hur lugn och stabil hans farfar är: ”Det finns ingenting som kan stressa upp honom, det märks inte ens när han får napp på våra fisketurer!”
Vi pratar om arbets- och familjelivet, om det så kallade livspusslet eller ekorrhjulet som så många tampas med. Efter att ha arbetat i LKAB, på turiststation i fjällvärlden och som pistmaskinförare är Andreas nu anställd som mekaniker och allt i allo på AWM industriservice i Gällivare. Under vintern sparar han pengar så att han kan ta en längre ledighet som han ägnar åt barnen, deras gemensamma projekt och de två omplacerade draghundarna, som också bor på gården.
- Barnen är mina bästa kompisar, vi grejar allt tillsammans. Den tiden går inte att värdera i pengar. Det går inte att börja umgås med barnen först när de är tonåringar. Har man inte umgåtts tidigare så är det inte säkert att de vill det.
Barnen har alltid haft en vuxen hemma och Andreas är glad för inblicken i ”de yngres värld”. Han är också tacksam för den nära relationen med mor- och farföräldrarna, vilket han menar föder respekt för de äldre och värdefull livskunskap.
När vi pratar om självhushållning, som har blivit lite trendigt, lyfter Andreas att det inte enbart handlar om att vara rädd om jordens resurser - utan lika mycket om att hushålla med sig själv.
Familjen Anttila väljer tid tillsammans, istället för pengar. Mina och Alma njuter av friheten och enkelheten i byn Ullatti.
Varför springer så många i ekorrhjulet?
- Många har inget val, de har inte möjlighet att bo billigt i Gällivare idag. Någonstans måste de bo och det är höga bostadspriser där. Sedan tar många dyra lån till bil, skoter och så kanske de konsumerar mycket och reser utomlands. Då måste de arbeta därefter. Här i Ullatti har familjer råd att köpa ett hus och samtidigt vara mer tillsammans med barnen.
Ullatti, byn med anor från 1600-talet, ligger 60 km öster om Gällivare och har enligt Elis och Andreas ”allt man behöver”. Förutom frihet och utrymme, som båda lyfter lyfter, så finns här även en livsmedelsaffär med bensinmack och olika träningsmöjligheter. Det finns många aktiva inom föreningslivet och flera eldsjälar - som Mats Waara - som drar fina skidspår vintertid. Enligt Andreas sker en föryngring av byn, då flera familjer har flyttat in och skaffat barn.
Telefonen ringer, det är en gemensam vän: Anna Villfjell och Andreas slår på högtalaren. Hon har på egen hand byggt ett hus på hjul, ett slags tiny house, och Andreas har hjälpt henne med material. Nu undrar Anna om han möjligtvis har en stor plasttank på lager. Andreas berättar att en granne, senast under gårdagen, frågat honom om han var intresserad av just en kubiktank. Han hade tackat nej och grannen sågade itu den, säger han med en suck. Men det visar sig vara precis vad Anna söker, till sin latrinkompost, så Andreas får i uppdrag att snabbt ringa grannen. Innan de avslutar samtalet så avhandlas även vad metallkorgen kan användas till och förutom att trava ved i den så kommer de fram till att den kommer att bli perfekt som höförvaring till Annas djur.
- Andreas är en väldigt hjälpsam återbrukssamordnare, låter hon hälsa innan hon lägger på.
Hur kan kommunen kunna bli ännu bättre på hållbarhet och återbruk?
- Det hade varit bra med en byggretur eller byggloppis. Det är sådant slöseri idag, särskilt på byggena där virke slängs för att det kanske har blivit lite blött i änden.
Andreas tar upp utbyggnaden av Hedskolan som exempel. Enligt Andreas kördes ett lastbilslass med nya fönster till ”soptippen” - tillsammans med nya aluminiumdörrar, lecablock och annat byggmaterial som blev över. Han menar att det inte bara handlar om miljön, utan också om våra skattepengar. På en föreläsning, som egentligen handlade om matsvinn, lyfte han sin observation och fick visst gehör från kommunen. Andreas efterlyser nu attitydsförändringar och en snabb omställning.
- Vad ger vi för signaler till nästa generation? Alla har vi ett personligt ansvar. Överkonsumtionen och slöseriet dräper den här planeten.
Mellanbarnet Mina kommer hem från Hakkasskolan och tillsammans lagar de till en omelett i köket - som jag tänker visst skulle platsa i ett Lantlivsreportage med sitt platsbyggda skafferi, pärlspont och charmiga vintagemöbler. Fredagskänslan infinner sig och vi pratar om mat. Andreas berättar att han lägger mycket tid på matlagningen då han tycker det är en viktig del av livet - att äta god och näringsrik mat.
Familjen är delvis självförsörjande och odlar potatis och grönsaker. De plockar gärna bär som de syltar och saftar och är flitiga fiskare. Det är ett lagarbete där var och en har en viktig roll, berättar Mina. De köper aldrig kött och hämtmat, förutom lokalt viltkött, och håller på det sättet nere matkostnaderna. På gården har de påbörjat ytterligare ett viktigt projekt - bygget av en jordkällare som gör att de kan förvara maten klimat- och ekonomismart. Inte helt oväntat är allt material återbrukat.
Andreas fick en gammal soffa som nu står på en myrplätt i Ullatti. På vintern brukar de skida ut hit och övernatta under stjärnorna.
Är frivillig enkelhet, som livsstil, något för alla tror ni?
- Man måste trivas med det och kunna göra saker själv. Du får inte vara lat! Du kan inte sitta med telefonen och samtidigt få potatisen i jorden, skrattar Elis.
Vi pratar om framtiden och Elis berättar att han hoppas och tror att det kan bli en ökad avurbanisering; att stadsborna lämnar städerna för ett mer jordnära och självförsörjande liv på landsbygden. Tillsammans med farfar Alrik har han diskuterat urbaniseringen och de har kommit fram till att den har förstört mycket av vår värld.
Mina dukar bordet och berättar att hon planerar att söka till Grans naturbruksgymnasium eller Bygg och anläggning, med inriktning maskiner, i Kalix. Andreas får något vemodigt i blicken. Han berättar att han brukar stå och titta i fönstret när hon går till skolbussen, så som han alltid har gjort, nu med vetskapen att det här kanske är hennes sista år boendes hemma på gården.
- Pengar gör inte mig lycklig, bara det går runt. Får jag vara med mina ungar så är jag nöjd.
Maria Sätterqvist
TEXT & BILD