MAGNUS RÖJLIND

EXP_2893-BW Amanda Mattsby.jpg

Foto: Amanda Mattsby

ATT VA SOM FOLK

INTERVJU

– Det är ingen beställare som säger att ni måste ha en acceptans av andra människor. ''Välkommen hit att jobba, om du följer dom här grejerna.'' Det skulle vara jättefränt om dom skulle säga ''Välkommen att jobba, men vad gör ert företag för att inkludera alla människor?'' Magnus Röjlind talar med en övertygelse, för honom är det självklart att som entreprenör och arbetsgivare prioritera inkluderingsfrågorna i sin verksamhet, och han efterlyser att fler företag inom hans bransch börjar arbeta med social hållbarhet, och hävdar att tid är en dålig ursäkt för att inte göra.

Det är veckan före jul, Magnus har unnat sig en hårklippning men behåller envist mössan på när jag knäpper en bild utanför salongen. Jobbet och livspusslet snurrar på. El- och automationsbranschen som han verkar i, har inte påverkats nämnvärt av pandemin. Han tittar på klädbutiken snett över gatan som just gått i konkurs.

– Dom har haft det väldigt tufft de där butikerna.

Magnus är född och uppvuxen i Malmberget, med rötterna i Narken dit hans föräldrar flyttat tillbaka för ett par år sedan. Hembyn har stor betydelse för Magnus och hans familj, en stor del av hösten spenderas i Tornedalsskogarna där han jagar älg. Älghundar är tveklöst det största intresset och på fritiden dömer han jaktprov. Jakt, friluftsliv och hundar sväljer en stor del av hans lediga tid.

– En klassisk Gällivare-profil, retas jag.

– Jo, det är en ganska klassisk Gällivare-profil, säger Magnus och ler. Jag kör skoter på vintern, gillar att pimpla och fiska.

Det är väl den här kallhamrade hårda machostilen, man löser allt, man klarar sig, man är odödlig på nåt vis.

Trots att Magnus nu bor i Gällivare, dit han menar att han flyttat mot sin vilja, så är han Malmbergare i själ och hjärta. På hans första medlemskort i Malmbergets AIF står det ’’Odöpt Gossebarn Röjlind’’.

Avvecklingen av Malmberget har inte gått honom obemärkt förbi, och det är med en kluven känsla han besöker sin uppväxtort idag.

– Det kan ju vara sorgligt att se, det är ju många minnen som bara går i graven. Skolvägen är borta, skolan river dom. Många gamla minnen som utraderas, men samtidigt så är det ju av en anledning. Jag bor ju och jobbar här, jag verkar här och gruvan är ju mitt levebröd. Jag lever ju av den, så då måste jag ju antingen acceptera situationen som den är, eller så jag ju måste göra något annat.

 

Han tänker tillbaka på uppväxten, att många av dem han gick i skolan med har valt att lämna, medan han valde att stanna kvar i kommunen. Jag frågar varför han tror att många valt att flytta och Magnus beskriver hur situationen i samhället var på den tiden.

– De såg väl ingen framtidsutsikt, på den tiden jag växte upp var det ju jättedystert. LKAB åt på sin egen kassa, och Peter Forsberg tjänade ju mer på att spela hockey än vad LKAB tjänade på att bryta malm.

Sen kommer han in på faktum att det är många skolkamrater som är borta av en annan anledning, och refererar till Erik Nivas sommarprat häromåret.

– Fjorton stycken tog livet av sig när vi gick skolan. Många kompisar som jag umgåtts med, nära vänner, är borta nu. Det var som en epidemi, det var ju som att det smittade. Om en vågade, så vågade fler. Ingen såg någon framtid, de såg bara dysterhet.

 

Jag frågar vad han tror att anledningen till att många unga män tog livet av sig är.

– Det är väl den här kallhamrade hårda machostilen, man löser allt, man klarar sig, man är odödlig på nåt vis.

Men han tror även att mycket handlar om synen på norra Sverige, och att man som boende här ibland kan känna sig identitetslös, eftersom man sällan syns i till exempel riksmedia. Han återkopplar till Nivas sommarprat igen, och nämner faktum att förut så syntes inte nordligaste delen av Sverige på väderkartan.

– Vid Bottenviken var det avhugget, säger han med ett skratt. Vi fanns ju inte helt enkelt, vi var ’’dom där uppe.’’ Hur många vet att Malmberget har flyttat sen sextiotalet?

Han menar att flytten av Kiruna får mycket mer uppmärksamhet än flytten av Malmberget, att det framstår som något unikt.

– Kyrkan i Malmberget ska flyttas för andra gången, vi har ju skjutsat hus här sen 60-talet, säger han roat.

IMG_4102-2.jpg

Magnus Röjlind står vid sidan av Storgatan, han är vänd åt sidan och blickar ut ur bilden. Foto: Julia Palo

När du nu ser dina barn växa upp i Gällivare idag, vad är det för samhälle de möter?

Jag tror att barnen som växer upp idag får en positivare bild än vad vi hade av samhället, det tror jag. Nu har vi ju chans att bygga upp ett nytt samhälle. Titta bara på Kunskapshuset, det är ju världens häftigaste pjäs till skola. Magnus är säker på att den skolmiljön bidrar till att fler unga känner inspiration till att studera.

Framförallt så kan man bli vad man vill. Jag brukar säga det åt mina barn, de kan bli precis vad de vill. Det är dem själva som sätter sina ramar.

Det spelar ingen roll om du har hjälm, skyddsglasögon och skyddsskor om du inte kan bemöta andra människor på ett respektabelt sätt.

Jag har fått kontakt med Magnus, i och med att han tillsammans med sina kollegor på ERConsult gått Face of Gällivares utbildning. Han bokade in utbildningarna utan att tveka, och menar att det är viktigt att jobba med attityder och värderingar, för att inkludera fler människor på arbetsplatsen. Han efterlyser att fler entreprenörer och beställare profilerar sig i frågorna.

Det spelar ingen roll om du har hjälm, skyddsglasögon och skyddsskor om du inte kan bemöta andra människor på ett respektabelt sätt. Jag tycker egentligen att de stora beställarna borde ställa krav. De ställer krav på att leverantören ska klara av arbetsmiljö, vi ska ha miljöpolicy, bilpolicy och alkoholpolicy. Men det är ingen som ställer krav att vi ska bete oss som folk. Vi pratar om säkerhetsföreskrifterna som brukar sitta utanför olika byggarbetsplatser, Magnus föreslår att det kanske borde finnas ett regnbågsfärgat hjärta bredvid uppmaningarna om att bära hjälm och skyddsglasögon.

Det ska vara olika färger på hjälmarna, det är viktigt att hjälmen har rätt utgångsdatum, du ska ha viss klassning på glasögon och kläder ska ha varsel i olika modeller. Men det är ingen beställare som säger att ni måste ha en acceptans av andra människor. Det skulle vara jättefränt om de skulle säga ’’Välkommen hit att jobba, men vad har ni gjort på ert företag för att inkludera alla människor?’’

Att som företag arbeta med att lyfta frågor kring inkludering, mångfald och jämställdhet ser han som att göra en stor nytta för den egna arbetsplatsen, och menar att arbeta för en mjukare jargong i samhället skapar ringar på vattnet.

Har du sett någon förändring hos er sen ni gått Face of Gällivares utbildningar?

Ja, det tycker jag. Det känns som att vi blivit bättre på att prata med varandra. Man törs ta upp saker, det är inte längre något dåligt att berätta att man har problem i sin relation eller så. Jag tror utbildningen hjälp lite, att man sett att vi vågar prata om saker, och att vi törs ta upp om någonting är fel. Vi är ju en ganska homogen grupp. Vi representerar inte så många olika. Men vid nyrekrytering är han noga med att poängtera att hos dem är alla välkomna, oavsett etniskt ursprung, sexuell läggning och så vidare.

Vi kan inte rata bort människor helt enkelt. Det går inte. Och skylla på att vi inte har tid med det där just nu, det köper jag inte.

Er bransch är ju rätt könssegregerad, och du har nämnt att du önskar att fler kvinnor jobbade inom el och automation. Vad tror du är nyckeln till det?

Vi måste inspirera tjejer på något sätt, speciellt till teknikutbildningar överlag. För att få in mer tjejer i teknikbranschen så måste vi börja i tidigare ålder med teknik. Kanske byta ut traditionellt tjejiga grejer i leksakslådan till mer teknikprylar och programerbara grejer. Kanske är det någon som fastnar för teknikintresset redan där. Han försöker peppa de kvinnliga elektriker han känner att ta nästa steg och börja arbeta med konstruktion.

Vad har du för råd och tips till de arbetsplatser som inte har tid och råd att arbeta med frågor som rör social hållbarhet?

Har du inte tid att jobba med dessa frågor idag, då är du borta imorgon. Så enkelt är det.

Han tycker att fler företag bör se sig omkring och tänka vad de kan göra för att ge tillbaka till samhället. Att det inte behöver vara något stort, men att försöka tillföra något gott. Tillsammans med kollegorna har de bestämt att ge en julklapp till samhället varje år, och i år gav de ekonomiskt stöd till Kvinnojouren Nike.

  Jag tycker att de gör ett fruktansvärt bra jobb för samhället. De brottas ju med enorma problem.

Våldet mot kvinnor har enligt många undersökningar visat sig ha ökat i Sverige under pandemin, och Magnus talar oroat om den kommande julledigheten som innebär fylla och våld i många hushåll. Något som i slutändan är en del av den produkt som kommer av att upprätthålla könsstereotypa normer och attityder. Magnus hoppas kunna fortsätta påverka andra arbetsplatser till att prioritera frågor som rör social hållbarhet.

Tid är ju en dålig ursäkt, säger Magnus. Om vi inte jobbar med social hållbarhet, då kommer vi inte att orka själva; vi kommer få en snävare rekryteringsbas och vi kommer ha personal som trivs sämre. Det är ju kopplat till allting. Vi måste öppna ögonen och titta på alla människor, annars blir rekryteringsbasen ännu snävare. Om vi till exempel inte tror att en tjej kan köra traktor, och bara söker efter en kille som kan köra, då har vi missat en massa duktiga traktorförare. Vi kan inte rata bort människor helt enkelt. Det går inte. Och skylla på att vi inte har tid med det där just nu, det köper jag inte. Vad ska de sätta tiden på? Produktion? Nä, trångsynthet!

Julia Palo

Text

22 december 2020