SUSANNA ISRAELSSON

& NIKOLAI ÄYSTÖ

''Språk är mer än bara ord, det handlar lika mycket om vilka vi är och varifrån vi kommer.''

REPORTAGE

Vuojadanviessu, Kirjasto, Vuoskojärvi, Sammakko, Váhtjerduottar, Waara, Nägga. Ord och namn som figurerar i kommunen i form av platsnamn, verksamheter och efternamn. Här finns en stor språkrikedom som gör Gällivare kommun unik på många sätt. Antalet språkutövare har varierat, många personer har tappat sitt språk samtidigt som många varit fast beslutna i att föra dem vidare. Susanna Israelsson och Nikolai Äystö är två av dem. De är båda nyblivna föräldrar och ser det lika mycket som en självklarhet och som en kamp att föra sina modersmål vidare till sina barn. För dem är språk är mer än bara ord. Det handlar lika mycket om vilka vi är och varifrån vi kommer.

Sveriges fem nationella minoritetsspråk är samiska, finska, meänkieli, jiddisch och romani, och i Gällivare talas flera av dem. I kommunen finns fyra språkgränser; finskans västgräns, samiskans östgräns, gränsen mellan de två samiska språken lulesamiska och nordsamiska, gränsen mellan två av varieteterna inom meänkieli; gällivarefinskan och tornedalsfinskan, samt inslag från överkalixmålet i öster. I Gällivare kommun finns många människor som har en koppling till dessa språk, som själva talar något av dem eller har en förälder eller äldre släkting som gör det. Utöver dessa talas även en mängd andra språk, av alla de människor som genom åren bosatt sig kommunen.

Genom försvenskningsprocesser har språkrikedomen på flera sätt begränsats, för bara drygt ett sekel sedan drev folkskolan en hård linje att barnen skulle tala svenska, och många blev bestraffade när de talade sitt modersmål. Många människor har gett uttryck för hur skam kring språket präglat dem, vilket lett till att den naturliga språköverföringen från den äldre till den yngre generationen i många fall har uteblivit. En bristande självkänsla och negativa attityder kring det egna modersmålet har tyvärr haft effekt i form av att flerspråkigheten på många håll gått förlorad.

 

Under senare år har en revitalisering börjat ske, och fler personer ställer krav på samhället och på sin omgivning för att få rätt till att tala sitt modersmål i enlighet med aktuell lagstiftning, men även att föra det vidare till sina barn. Susanna Israelsson och Nikolai Äystö är två nyblivna föräldrar som hyllar språkrikedomen i Gällivare kommun, och tycker det är viktigt att språket ska vara levande i familjen och i samhället i stort.

 

Susanna är född och uppvuxen i Gällivare. Hon har bott borta i några år, men flyttade hem när hon pluggat färdigt till statsvetare och hemlängtan blev för stor. Idag jobbar hon för Nordiska Samerådet, och bor tillsammans med sin sambo Johan och deras ettåriga son Vilhelm. Susannas modersmål är lulesamiska men hon förstår även sin pappas modersmål, meänkieli. Språken, i synnerhet lulesamiskan, har alltid haft en given plats i hennes liv och hon är glad över att ha haft möjligheten att utveckla sitt modersmål i skolan.

I språket finns känslor, melodier, sociala koder, värderingar, vår urfolkskunskap och historia. Det är så viktigt att erkänna alla de här delarna inom ett språk, och ge plats åt det.

Vad betyder språket för dig?

– Språket betyder allt. Det är så mycket mer än bara de ord vi använder för att kommunicera med varandra. I språket finns känslor, melodier, sociala koder, värderingar, vår urfolkskunskap och historia. Det är så viktigt att erkänna alla de här delarna inom ett språk, och ge plats åt det. Språk handlar lika mycket om vilka vi är och vart vi kommer ifrån.

 

Susanna talar lulesamiska med sin familj och släkt, sina kollegor, de vänner som också pratar samiska och med sin son. Nikolai talar finska med sin mamma, sina släktingar och sonen Tage. Han använder även finskan i sitt jobb som musiker och kulturarbetare. Som uppvuxen i Stockholm med en finsk mamma, betyder språket en kontakt med sina rötter.

 

– Det är en möjlighet att kommunicera med min släkt på vårt gemensamma språk. Finskan har för mig även inneburit ett starkare band till den sverigefinska kulturen, och i minoritetskretsar har i sin tur användandet av språket uppmuntrats. Jag får ett starkt känslomässigt band som språket förmedlar, och är tacksam över att jag fått det, för att det är en sådan viktig del av mig.

1DSCF2462-2_edited.jpg

Språket är en viktigt koppling till rötterna, menar Nikolai.

Nikolai är sedan några år bosatt i kommunen, och bor tillsammans med sambon Sandra och ettåriga sonen Tage. Förutom musiken, jobbar han även deltid på förskolan Älven; på den tvåspråkiga avdelningen Ahven där finska och meänkieli finns integrerad. Tidigare har han mest bott i storstäder så som Stockholm, Göteborg och Helsingfors, men när han träffade Sandra och flyttade upp till norr kände han en stark gemenskap, vilket han på många sätt tror beror på finskan som ofta omger honom på olika sätt, inte minst i byn hos Sandras släktingar.

 

– Det är så nära till finskan här. Första gången jag var upp hit, 2010 på speluppdrag i Tjautjasjaur, lär jag ha sagt till mina bandkompisar i turnébussen ’’Fan va mysigt det är här, här skulle man kunna bo.’’ Det var så fint, dels att höra byfinskan, men även att möta lokala ungdomar och kids. Jag var helt uppslukad av upplevelsen, och det bemötande jag fick.

 

Det var första gången han var norr om Umeå, men han hade en del inblick i den flerspråkighet som fanns i norra Sverige. Genom bandet Norrlåtar hörde Nikolai meänkieli för första gången, och han fick ett intresse för Tornedalen. Trots det hade han aldrig han funderat på att flytta upp till norra Sverige, inte heller hade han trott att han skulle känna sig så hemma här.

 

– Många här slänger sig med finska på olika sätt, och det är många finska och samiska namn på byar och sjöar. När jag åker runt här förstår jag vad saker betyder, och de samiska kan jag ofta gissa mig till.

utställning.jpg

Här om året medverkade Susanna i Face of Gällivares utställning. En av delarna i utställningen består av hennes tankar kring samisk identitet. Citatet på bilden säger ''För mig så hör kultur, språk, identitet och platser samman. Allt är en del av ett pussel. Om en del försvinner är pusslet inte komplett.''

Gällivare får inte glömma sin identitet, vad vi är och vad vi hade innan vi blev ett gruvsamhälle. Det är språken som sammanfört oss, därför är det jätteviktigt att vi håller fast vid att stärka dem och föra dem vidare.

För Susanna, som vuxit upp i Gällivare, finns en splittrad känsla kring hemorten. Hon trivs i omgivningarna, allt som finns att göra och den fina mångfalden som finns i kommunen. Och det är här hon har sin familj och släkt, renskötseln och markerna de länge brukat. Men hon skräms även av de hårda attityder som finns och det faktum att många människor uttrycker sig rasistiskt mot samer och samisk kultur. Hon bävar inför att det kan komma en dag då hennes barn kommer att fråga henne om vad ’’lappdjävel’’ betyder, precis som hon och många andra gjort som barn.

 

– Men det som oroar mig mest är den tysta majoriteten som lyssnar och ser på när människor uttrycker sig rasistiskt, det är ju det som går vidare till våra barn.

 

För henne är det därför väldigt viktigt att öka medvetenhet och kunskap kring samiskan och den samiska kulturen, och tycker även det är tråkigt att många språk inte förts vidare till nästa generation.

 

– Vi har ju levt sida vid sida här uppe, och bara någon generation tillbaka så kunde man prata mer än bara sitt modersmål. Jag tycker att det är jätteviktigt att vi kommer ihåg det. Gällivare får inte glömma sin identitet, vad vi är och vad vi hade innan vi blev ett gruvsamhälle. Det är språken som sammanfört oss, därför är det jätteviktigt att vi håller fast vid att stärka dem och föra dem vidare.

 

Trots att Nikolai inte är uppvuxen här, har han ändå märkt av de skamkänslor som vilar kring finskan, meänkielin och samiskan. Han har reagerat på att det är så få barn som går på den tvåspråkiga förskoleavdelningen, trots att det är så många kommuninvånare som har språket i familjen eller släkten. Han själv fick språket genom sin mamma, som beslutade sig att föra vidare finskan till sina barn. Det var tack vare en språkpolitiskt medveten vän som hävdade att hon hade all rätt att använda sitt modersmål, trots att hon levde i Sverige. Att hon skulle prata det språket som finns närmast känslorna. En annan viktig bidragande orsak för Nikolai är att han gått i en tvåspråkig grundskola.

Jag får ett starkt känslomässigt band som språket förmedlar, och är tacksam över att jag fått det, för att det är en sådan viktig del av mig.

På vilket sätt vill du förmedla språket till ditt barn?

– Jag vill ge mitt barn kopplingen till släkten och rötterna, att han ska känna sig inkluderad i det. Att han ska få kopplingen till landet Finland, och även en känsla av att nationsgränser suddas ut litegrann. I Finland talas det svenska och i Sverige talas det finska och har gjort så under väldigt lång tid. Jag vill även förmedla språket till honom för att visa att det är okej, vi bor i Sverige men vi kan tala andra språk. Vi pratar finska, nån annan kanske pratar ett annat språk.

 

Han menar att man måste bestämma sig för att prata det aktuella språket till sitt barn, och att det är en ständig kamp som man måste gå in för, det är lätt att glida in på svenskan annars. För Susanna är det inte ens en fråga om hon ska föra språket vidare till sitt barn.

1DSCF2493-2.jpg

Susanna är glad över att även sambon lärt sig lulesamiska och att hela familjen kan prata språket tillsammans.

– Jag ser det som en självklarhet att han ska växa upp med språket precis som jag och min familj gjort, att det finns naturligt i hans vardag. Förutom kopplingen till min egen kultur och folk har ju språket gett mig möjligheter, så som möjligheten att kommunicera med andra samer över landsgränserna.

 

Även Susannas sambo Johan har lärt sig lulesamiska, vilket nu är det språk som familjen ofta talar tillsammans. Hon är väldigt stolt över honom, och tycker att han är ett fint exempel på att det går att lära sig nya språk i vuxen ålder, om man nu vill. Susanna önskar även att kunna utveckla sin meänkieli, för att Vilhelm även ska kunna lära sig det. Att föra språket vidare till sitt barn ser hon som ett stort ansvar och menar att ett språk är en av de finaste gåvor man kan få. Hon är glad för att Sameskolan och det samiska dagiset Skierri finns i Gällivare, som ger möjlighet att utveckla språket.

Det krockar när man börjar värdera saker i kronor och ören, just när det handlar om språk och kultur. Man måste se helhetsbilden i vad språk är, och vad det ger människor. Hur viktigt det är för oss nu och i framtiden.

Både Susanna och Nikolai upplever att de nationella minoritetsspråken inte syns i tillräckligt stor utsträckning i kommunen, och tycker det är tråkigt att så mycket hänger på ekonomi.

 

– Det krockar när man börjar värdera saker i kronor och ören, just när det handlar om språk och kultur. Man måste se helhetsbilden i vad språk är, och vad det ger människor. Hur viktigt det är för oss nu och i framtiden, menar Susanna.

 

Nikolai håller med.

 

– Det får inte ses som en ekonomisk belastning att man måste bejaka alla minoritetsspråk. Det får kosta, det kommer tillbaka, att bara radera sin historia är inte ett framgångsrecept.

Nikolai ser kommunens flerspråkighet som något unikt som måste lyftas upp och synliggöras, att det finns ett stort värde i det. Han nämner Pajala som ett fint exempel där olika verksamheter är skyltade på både svenska och meänkieli. I Gällivare görs det till viss del men hade kunnat göras i betydligt större utsträckning, för att ständigt påminna om flerspråkigheten. Susanna tycker att kulturen har en viktig del i att lyfta språken, och kan ibland uppleva att samiskan och samisk kultur utåt sett mest får synas när det är något större evenemang i stan, vilket är något som måste ändras.

Nikolai är fast besluten med att föra vidare finskan till Tage.

– Språk och kultur måste få synas och ges plats i vardagen. Vi måste möjliggöra för att de får synas i fler sammanhang. Här är kulturen central och måste satsas på, särskilt för barn och unga, men att normalisera språkanvändning i fler sammanhang generellt är det allra viktigaste. Språk är både identitetsskapande och identitetsbyggande.

 

Att synliggöra språken tycker Susanna även är ett sätt att skapa en ingång för dem vars familj tappat språket, eller för dem som kanske tidigare inte velat kännas vid sitt språkliga eller kulturella arv, men nu vill lära sig.

 

– Därför är det extra viktigt att man synliggör språken. Att synliggöra dem är ett sätt att också erkänna dem, och det möjliggör för att språken ges mer plats och når ut till fler.

Julia Palo
Text & Bild
7 juni 2021 

FAKTA: Förvaltningskommun för minoritetsspråk

''Gällivare kommun är förvaltningskommun för de nationella minoritetsspråken finska, meänkieli och samiska. Det innebär rätt att använda sitt minoritetsspråk hos kommuner, myndigheter och domstolar. Sveriges minoritetspolitik handlar om att ge skydd för de nationella minoriteternas kultur och kulturarv samt stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande. Överföringen av språk och kultur mellan generationer är en förutsättning för detta.''

Läs mer på Gällivare kommuns hemsida

 Här kan du läsa Minoritetsspråkslagen