DUNDRET

LAPLAND

DJI_0269-2.jpeg

Fjället Dundret och anläggningen Dundret Lapland fotat ovanifrån. Foto: Wesley Overklift

Alla sluter upp för Dundret Lapland

REPORTAGE

Dundret. Fjället som står tryggt vid samhällets sida. Namnet kommer från lulesamiskans Váhtjerduottar som på finska översätts till Tunturi, fjäll. Med tiden har det fått det försvenskade namnet Dundret. Fjället är och har länge varit ett renbetesområde, en samlingsplats, ett skäl att återvända, flytta hit, stanna kvar och att komma ut. Om Dundret mår bra, mår Gällivare bra. Själva skidbacken drivs nu i ny regi, av Dundret Gällivare Fjällanläggning AB. Vi har pratat med några av dem som varit med från resans start, eller hoppat på längs vägen. Alla med den gemensamma drivkraften att göra Dundret Lapland till en långsiktigt hållbar mötesplats.  

Det branta, och ibland vindpinade fjällsluttningarna har fostrat så väl freeski-proffset Kristoffer Turdell och snowboardkollektivet Gälka Warriors. Sverigeeliten i längdskidåkning med Charlotte Kalla i spetsen har klättrat upp för den skoningslösa Fjällbranten, samma brant som lockar till sig världens alpinstjärnor att susa ner för. I Liikavaarabacken har många barn tagit sina första svängar, samtidigt som de kastat längtande och ibland ängsliga blickar mot ‘’Stordundret’’. Många kommuninvånare har en stark relation till fjället, och är måna om att det ska gå bra för anläggningen.

Vintern 2019 var det lite som att samhället höll andan, Dundret var till salu igen och det tisslades och tasslades om vad som skulle hända. I mitten av april kom nyheten om att Gällivare kommun återigen köpt skidanläggningen, och några månader senare stod Tobias Larsson tillsammans med Linus Lagnestig och Johan Olofsson vid de tomma byggnaderna, med nycklarna i handen.  Förutom nyckelknippan hade de ett USB-minne, en pärm och en avbruten skruvmejsel. Och så själva fjället förstås. Resten skulle de nu tillsammans bygga upp och fick förstärkning av Moa Hallén och Hanna Aspebo.  

– Vilken start. Vi hade ju ingenting, säger Hanna och skrattar till när hon reflekterar över hur det var. 

Mycket har hänt sedan dess. Ett nytt kommunalt bolag bildades, Dundret Lapland Fjällanläggning AB, och den nya verksamhetschefen Tobias Larsson visste på ett ungefär vad han hade gett sig in på. Men ordet rivstart fick nog en ny innebörd. Han återberättar minnet från den kaotiska hösten 2019. 

– Vi hade ingen personal, inga verktyg, inget att transportera oss med och ingenting fungerade. Så vi vrångkörde bara. Vi sov under skrivborden och varje dag trillade det in lite mer folk som ville hjälpa till. 

Kjell-Ove iklädd arbetskläder. Han ler och tittar åt sidan, det är snöigt väder och i bakgrunden syns stolliften. Foto: Wesley Overklift

Kjell-Ove Sjöholm framför Express-liften. Efter pensionen har Dundret Lapland blivit hans nya arbetsplats och han uppskattar att jobba utomhus. Foto: Wesley Overklift

En av dem var Kjell-Ove Sjöholm, pensionerad från gruvan sedan några år och en trogen gäst på Dundret. Han hade haft liftkort i 55 år och kände engagemang för anläggningens framtid. De senaste åren hade han inte besökt Dundret någonting, men när kommunen tog över så ville han vara med och bidra. 

Jag har ju varit på Dundret hela mitt liv, varit tränare för GSK. Man känner ju för stället, det var ju kul när dom här tog över, nu kanske det blir lite drag här, säger Kjell-Ove som snart ska ut i backen och jobba. 

Det var en intensiv period med snösprutning, reparationer och uppstart av anläggningen. Redan på höstlovet var liften igång och lokalbefolkningen visade sitt stöd. Knappt fyra månader efter öppning röstades Dundret Lapland fram till Sveriges bästa skidanläggning, ett tydligt kvitto på att folk var glada över att de var på gång igen. 

Kjell-Ove var en av flera pensionärer som kom för att jobba. Dessutom kom skiftarbetare som jobbade på sina ledigveckor, gymnasieungdomar som behövde extrajobb och andra ortsbor som var glada att hjälpa Dundret Lapland att starta upp. Idag har fjällanläggningen samlat ihop ett stort gäng och Kjell-Ove uppskattar att jobba över generationsgränserna. 

– Man får jobba med yngre som är på hugget. Man har lite erfarenhet och dom har entusiasm, så då kombinerar vi ihop det. Det finns ju mycket folk som vill jobba här. Ibland hör man nån säga ’Finns det inga pass att jobba?’ säger han och ler.

Vi hade ingen personal, inga verktyg, inget att transportera oss med och ingenting fungerade. Så vi vrångkörde bara. Vi sov under skrivborden och varje dag trillade det in lite mer folk som ville hjälpa till. 

För Tobias har Dundret alltid varit en plats han återkommit till, oavsett vart han varit bosatt. För snart tio år sedan startade han och Linus Lagnestig företaget Shapepahs för att kunna ordna snowboardevents och bygga hopp. Trots heltidsjobb i Aitik och husbygge på Repisvaara spenderade han all ledig tid på Dundret, åkte bräda, byggde hopp och lärde sig köra pistmaskin. Någonstans där växte en dröm om att själv få vara med och bygga upp hemmafjället enligt sina visioner.

 

Men de kommande åren startade han företag och jobbade som konsult inom gruvindustrin, något som inte riktigt kändes rätt efter ett tag. Då dök möjligheten med Dundret upp och de gamla drömmarna vaknade till liv igen. Vid den tiden pendlade han till Svappavaara och motiverade karriärsbytet med att han skulle spara massa tid när han fick så nära till jobbet. Men att bygga upp en fjällanläggning och starta ett nytt bolag är ett hårt jobb, så särskilt mycket tid har han inte sparat, men Tobias är glad över att han vågade hoppa på.  

Det känns som att jag inte jobbat en dag sen jag började på Dundret Lapland, man lever ju som nån typ av dröm i det här, säger han och ler. Han är tacksam över allt stöd som lokalbefolkningen visat, och hur många som velat hjälpa till att bygga upp företaget.  

Vuxen och barn åker bob nerför en backe. I bakgrunden syns fler barn och vuxna som åker bob. Foto: Wesley Overklift

Tobias Larsson åker bob med sin son. Han är väldigt glad över att han hoppade på jobbet som verksamhetschef för Dundret Lapland. Foto: Wesley Overklift

Kollegan Hanna Aspebo håller med. Hösten 2019 bodde hon i Göteborg och var precis färdig med sin utbildning inom event och besöksnäring, hade fått jobb branschen och hade ingen plan på att flytta hem till Gällivare. Men då hörde Tobias av sig och erbjöd henne jobb. Hanna fick läsa affärs- och visionsplanen och eftersom hon alltid varit en stark ambassadör för sin hemort tackade hon ja. 

– Jag var övertygad om att vi kunde åstadkomma någonting bra tillsammans. Så jag sa upp mig, magasinerade möblerna och flyttade upp. 

Precis som Tobias visste hon att det skulle bli ett hårt jobb att få igång allting. Ett år senare kan hon tänka tillbaka på året och se vilken resa det varit hittills. Vissa saker har inte alls blivit som planerat och vissa saker har blivit mycket bättre. 

– Det har varit tufft men man känner ju verkligen att man gör skillnad. Engagemanget som finns hos dem som jobbar här, det är fantastiskt. 

Tobias och Hanna står bredvid varandra och ler in i kameran. I bakgrunden syns en pistmaskin, det är soligt väder ute. Foto: Wesley Overklift

Tobias Larsson och Hanna Aspebo är glada över allt engagemang som finns hos Dundret Lapland.

Foto: Wesley Overklift

Sedan september 2019 har de tillsammans med övriga kollegor byggt upp Dundret Lapland, lockat till sig nya gäster, fräschat upp anläggningen, börjat renovera backarna och drömmer om att vara en året runt-anläggning som konkurrerar med andra stora fjällanläggningar. De har även lagt mycket tid på att jobba med kultur och värderingar inom organisationen, för att skapa en socialt hållbar arbetsplats.

 

För de anställda är Dundret Lapland mer än bara ett fjäll och en fjällanläggning. Många av dem har åkt på Dundret sedan barnsben, något som Hanna menar bidrar till den välkomnande stämningen och viljan att utveckla.

– Flera av oss har vuxit upp här, och vi jobbar ju här av hjärta för Dundret. Vi brinner för berget. En del som jobbar här kommer ju inte ens från Gällivare men har ändå en jättestark dragning hit. 

 

En av dem som drogs hit var Marta Gorska, som började arbeta som skidpatrull förra våren. Då var hon ny i kommunen, hade precis flyttat till Skaulo och jobbade som byggledare. Hon hade tidigare arbetat som skidpatrull i Jämtland och eftersom Dundret var ett oupptäckt fjäll för henne, började hon jobba extra på anläggningen. Kombinerade det med sitt andra jobb. 

– Jag ville jobba utomhus, det passar mig bäst, säger Marta. Hon trivdes bra, så hon sa upp sig från sitt ordinarie jobb för att kunna säsongsarbeta på Dundret Lapland. Nu bor hon i personalboendet och njuter av att ha hela fjället som sin arbetsplats. 

– Här får du lite av varje. Det känns som att du är i fjällen, fast du inte är det. Det är fem minuter till affären, och går du fem minuter åt andra håller kommer du till urskogen. Marta som spenderat mycket tid runtomkring i fjällvärlden är glad att Dundret är ett naturreservat. Fjället och det kringliggande området är även vinterbetesmarker för samebyn Unna Tjerusj. 

Precis som de andra känner hon mycket för Dundret Lapland och tycker att det känns bra att vara med och utveckla anläggningen.  

– Jag är jätteglad om jag kan vara med och bidra med något som jag har erfarenhet av från andra anläggningar, säger Marta som snart ska påbörja sitt eftermiddagspass. 

Dundret Lapland är ju inte det stället där man tjänar mest pengar på. Vi får ju jobba hårt och vända på hatten åt alla håll och kanter. De som jobbar här förstår det och alla vill ju titta framåt hela tiden. Det man jobbar för idag är det som skapar bättre förutsättningar för framtiden. 

Vintersäsongen 20/21 har börjat bra för Dundret Lapland. Efter den tidiga stängningen förra våren, har ett jättejobb lagts ner på anläggningen vilket besökarna garanterat märkt. Trots pandemin har de ökat sitt besöksantal vilket Tobias tror beror på att många andra aktiviteter är stängda, och Dundret Lapland blir den naturliga mötesplatsen. De har alla häpnat över det stora besöksantalet och den överfulla bilparkeringen, något de knappt vågat drömma om innan. Visst är det mycket jobb och många investeringar som ska göras för att anläggningen ska vara i det skick som de alla önskar, och Tobias och hans kollegor vet att det inte går att gå händelserna i förväg. Att det gäller att ta vara på varje dag. 

– Dundret Lapland är ju inte det stället där man tjänar mest pengar på. Vi får ju jobba hårt och vända på hatten åt alla håll och kanter. De som jobbar här förstår det och alla vill ju titta framåt hela tiden. Det man jobbar för idag är det som skapar bättre förutsättningar för framtiden. 

De andra håller med, och är alla glada att vara med på resan och en del av gemenskapen som finns på Dundret Lapland, både bland personal, lokalbefolkning och tillresta gäster. 

– Dundret är Gällivares hjärta. Det pumpar puls till resten av samhället. Du ser ju Dundret överallt ifrån, och det kommer alltid att stå här. Går det bra för Dundret så skapar vi ambassadörer i lokalbefolkningen, vi skapar stolthet, säger Hanna.   

Det råder ingen tvekan om att Dundret Lapland är tillbaka som en självklar samlingsplats. 

Julia Palo

Text

26 februari 2021 

FAKTA

Dundret Lapland ägs av det kommunala bolaget Dundret Gällivare Fjällanläggning AB. Visionen är att bli den mest attraktiva och välkomnande arenan för hållbar turism. Företaget har idag ett 40-tal anställda.

Läs mer hos Dundret Lapland!