PATRIK LARSSON

Patrik Larsson sitter i brottarhallen, han ler försiktigt och tittar in i kameran. I bakgrunden syns två brottardockor.

”Det har tärt på mig men ingen har tvingat mig, det är mitt hjärta som har bestämt”

REPORTAGE

Brottarledaren Patrik 'Patte' Larsson har tillbringat oräkneliga timmar i Gällivare sportklubbs brottarhall. Han finns till för barnen och ungdomarna, även efter träningen vilket han anser är en del i ledarskapet. Patte är tränaren som han själv hade behövt i sin ungdom. ”Nog har jag tänkt många gånger, att fan att de inte ringde och frågade varför jag inte kom”, säger han i ett samtal om att göra skillnad. 

 

När projektet Face of Gällivare var på gång att starta upp, år 2013, åkte all dåvarande personal på Företagsbolaget, däribland jag, till Stockholm för att träffa sakkunniga i syfte att få mer kunskap om hur arbetet med det sociala kapitalet inom Gällivares kommungräns skulle kunna utformas. Hur skapar man ett mer tillitsfullt, tolerantare och därmed varmare samhälle? En av dem vi träffade var, den i år avlidna, Uppsalaprofessorn Eva Jeppson Grassman.

 

Samlade runt Evas långbord i den stora våningen bad hon oss fundera över vilka som lägger ner flest timmar av sin fritid på att skapa meningsfull sysselsättning för barn och ungdomar i Sverige - och som därmed bidrar till ett tryggare och bättre samhälle. Flera av oss gissade på medelålders, äldre kvinnor - vilket visade sig vara felaktigt. Enligt Eva var det medelålders män, alla idrottsledare, som stack ut i statistiken. Nu har jag bokat in ett möte med en av dessa samhällsförbättrare - Patte Larsson, en av Gällivare sportklubbs brottartränare.

 

– Här har jag tillbringat många timmar, säger Patte när vi slår oss ner på varsin brottardocka på två meters avstånd från varandra i den så ovanligt tomma och tysta brottarhallen.

 

Sist jag var här så var lokalen fylld av ett fyrtiotal ivriga barn och deras föräldrar, som satt tätt uppradade längs väggarna. I sällskap av min yngre kusin, som skulle brottas för första gången, tassade vi försynt in. Patte Larsson sken upp, stegade fram och hälsade oss varmt välkomna till brottningen med ett fast handslag och  glada ögon. Blygheten gav vika och vi kände oss verkligen välkomna - på riktigt.

 

Under träningen uppmärksammade jag, som gammal lärare, hur Patte med varm och tydlig hand fick barnen att göra sitt bästa och samtidigt ta hand om varandra. Även de nya och mer försiktiga deltagarna inkluderades, tog i och hade riktigt roligt. En långt ifrån enkel uppgift med tanke på gruppstorleken och barnens ålder; sju till tio år.

 

– En del frågar hur jag orkar träna så många små. För mig som ledare är det en skola - otroligt givande! De lär mig så djävla mycket, säger Patte och blickar ut över hallen samtidigt som han kisar ansträngt med ena ögat som nyligen har opererats för gula fläcken.

Brottningsutrustning

Brottarskor och ett par öronskydd. 

Vi halkar in på ett samtal om föräldrarnas roll inom idrotten, om hur viktiga de är. Patte vill gärna ha så många vuxna som möjligt i hallen, säger att det är en trygghet med flera ögon som ser vad som händer. Han är rädd om föräldrarna, konstaterar att tränarna skulle aldrig överleva utan dem. Han vill inte skrämma bort dem genom att lasta på dem toapappersbalar och annat att sälja så fort de kliver in i lokalen. Han blir arg när idrott kostar och därmed riskerar att sålla bort de allra svagaste i samhället.

– Jag är tydlig med föräldrarna och säger åt dem om de kommenterar något dumt. Föräldrarna får också springa om de gnäller, säger han bestämt – vilket får mig att minnas hur de vuxna, till barnens stora förtjusning, fick vara med och springa en stafett den där första gången vi sågs.

  

Patte är född och uppvuxen i Gällivare, rötterna finns sex mil söderut i byn Yrttivaara. Där ska han tillbringa sin tid när han blir pensionär. När han var fem år skilde sig föräldrarna och flytten gick från villan på Småstuguvägen, till en lägenhet i närheten av Sjöparksbadet och brottarlokalen. Där bodde han tillsammans med sin mamma och sina två systrar, samtidigt som han åkte skidor på Dundret, tränade brottning, basket och simmade med sina kompisar. Brottarhallen var densamma som idag men på den tiden delades lokalen upp av en vägg och på andra sidan spelades det schack; en skön kontrast, konstaterar Patte. 

Du är född 1965, hur var det att växa upp i Gällivare på sjuttiotalet?

– Jag är född 65-01-01. Attityderna har förändrats, när jag var liten fanns det en hel del pennalism. Det snärtades med handdukar i duschen och det förekom en del bråk. Tränaren Lasse Näslund testade att köra mixade grupper, pojkar och flickor, och det var lösningen. Det gav mycket bättre stämning. Vi har varit på hundratals brottartävlingar och de har aldrig bråkat, istället stångas de på mattan och är kompisar utanför.

 

Vad har format dig som människa och tränare?

– Jag var vild och busig, inte alltid så snäll. Jag har alltid lite dåligt samvete för det. Nu är det pay back time. Det var idrotten men sedan var jag en liten buse också. Jag har inte haft någon tränare, oavsett vad jag än har hållit på med, som har ringt och frågat varför jag är borta idag.

Jag var vild och busig, inte alltid så snäll. Jag har alltid lite dåligt samvete för det. Nu är det pay back time.

Du saknade en sådan tränare?

– Ja, det var jag inte ensam om. Det var så förut. Man låg på hatthyllan i bilen och sov, det var ju så. Det fanns inte den där känslan på det sättet förut. Det är nog ett stort svar på varför jag är engagerad i barn och ungdomar. Det är därför jag ringer till dem och frågar varför de är borta och så vidare. Så det är klart att det har präglat en lite grann. Nog har jag tänkt många gånger, att fan att de inte ringde och frågade varför jag inte kom!

 

Vi kommer in på ett samtal om ett djupare engagemang som får Pattes röst att spricka. Han begraver ansiktet i händerna och är tyst en lång stund innan han försiktigt berättar om brottarbarnen som har hotats med utvisning och så de som har fått lämna Gällivare och Sverige - som de har levt hela sitt liv i. Han är noga med sekretessen och vill inte berätta för mycket men Patte Larsson har på nära håll fått se konsekvenserna av denna stress - barn som har tappat livsgnistan, som har blivit sängliggande och sondmatade under flera år. Barn som har fått lära sig att gå och äta på nytt och som Patte rehabiliteringstränar idag.

 

– Tänk dig en pojke som väger fyrtiofem kilo, och som efter flera år fortfarande väger fyrtiofem kilo, bara det att han har blivit trettio centimeter längre under tiden, säger Patte och blir tyst en lång stund.

 

Hur har det påverkat dig?

– Det påverkar mig, neråt, men jag får alltid ny energi när jag är tillbaka i hallen. Det har tärt på mig men ingen har tvingat mig, det är mitt hjärta som har bestämt.

 

Du gör skillnad för barn och unga som har det svårt.

– Barn tycker om struktur. Jag ger mig aldrig, jag nöter, nöter och nöter. Jag kramar dem, skickar inte ut dem utan ger dem chansen. Ungdomarna tycker att jag är svinjobbig ibland. Jag har fräst ifrån när det har skrattats när någon har gjort en konstig kullerbytta. Och inga kepsar här! Bara man förklarar varför så accepterar de.

 

Patte återkommer till och vill att jag ska berätta om en enormt duktig tränarstab; om ledaren Robert Johansson som gör ett kanonjobb med teknikträningen, ”som han är bäst på”. Om nytillskotten i tränarbåset - föräldrar som ställer upp och tar pass när det kör ihop sig.

 

– Allting hänger inte på mig, föräldrarna till barnen hjälper till. Vi behöver aldrig vara oroliga att brottningen dör ut, säger han och ler. 

 

Patte har levt hela sitt liv i Gällivare, med undantag för sex månader på åttiotalet som tillbringades, eller snarare uthärdades, i Varberg. En flytt som började bra men som blev omöjlig när hösten kom. Han har varit jakt- och fiskeintresserad hela livet och skogshemmanet, efter pappan i Yrttivaara, är ”ingenting man bara lämnar” - om du frågar Patte.

 

– Jakt är min grej! Jag kommer ihåg att jag gjorde egna minkfällor som jag la ut tidigt på morgonen vid älven, nere vid campingen.

 

Patte berättar om en lärare på Sjöparksskolan som kom att betyda mycket för honom - Kurt Wennström. När han beskriver hur Kurt bjöd in och tog med honom till Hakkas och hans familj, för att jaga under helgerna, så blir han märkbart rörd.

 

– Han såg att jag var lite busig, ingen pluggis direkt, koncentrationssvårigheter kanske man kan kalla det. Jag packade väskan redan på måndag och kommer ihåg hur jag fick sova där bredvid vapenskåpet, under älghornet. Hans fru Berit var också så snäll, de hade precis fått en bebis och allt. De helgerna betydde oerhört mycket för mig.

 

Gjorde han skillnad för dig?

– Kurt har präglat mig, han såg mig på ett positivt sätt. Han tog sig tid med mig, for och jagade hela helgen. Vi har kontakt än idag och han ser likadan ut nu som då.

Patrik Larsson står i brottarhallen, han stöttar ena armen mot vägen, ler och tittar ut ur bilden.

Patte Larsson i Brottarhallen där han spenderat oräkneliga timmar under åren.

Om du kunde skicka en hälsning till ditt tonåriga jag, och till dagens ungdomar, hur skulle den låta?

– Skaffa dig ett intresse; skruva i bilar, någon idrott eller kör EPA, även om många har åsikter om det! Bara du inte dräller runt på stan. Har du tråkigt så våga prova något nytt. Det är viktigt att ge sig hän. Det gäller att hitta sin grej. Apropå att drälla runt på stan så har Patte Larsson en hälsning till alla vuxna.

 

– Föräldrar ska vara mer ute på stan! Det är ett krav från mig. Föräldrarna Bosse och Lena Lindberg var jätteengagerade när jag var ung och de pratade med oss. De betydde jättemycket för många ungdomar.

 

På vilket sätt?

– Ja, de förhindrade mycket, sådant som man kanske får ångra många år framöver. En promenad kan rädda någon. Därför blir jag oroad när jag hör att de ska lägga ner Föräldrar på stan, det är för få föräldrar som ställer upp. De har inte fått någon yttre motivation; inga nya föräldrar och ingen uppmuntran. Kanske kan kommunen gå in med yttre motivation och bjuda på fika och så vidare. Det är småpengar om man tänker på vad de tjänar på dem i långa loppet, tänk bara på skadegörelsen. 

 

Har du stött på attityder som du ogillar?

– Facebook kan vara ett djävla forum på många sätt. Ser jag någonting där som jag inte gillar så tar jag kontakt med den personen. Jag försöker inte lära dem, istället förklarar jag hur jag tänker, vad jag lägger ner i tid på barn som kanske har ADHD eller utländska barn som har det tufft. Jag har ju vänner som är utländska, vad ska de tycka?

 

Hur tas det emot?

– Jag kan fräsa till men jag förklarar saker, de har ingen aning om hur de här barnen har det. De har inte träffat dem - de förstår inte hur de har det. Jag känner ensamkommande pojkar, de försöker lära mig arabiska och det där språket, vad heter det? Dari! Alla borde få åka på ett SM med dem, man får en annan relation till dem, säger han med tryck i rösten.

Idrotten har bra utveckling - det är avgörande om vi kan fånga upp barnen  i tidig ålder. Brottarhallen är gratis, det kostade bara ett år och då var jag arg, du ska bara behöva ett par sockeplast.

Vad är positivt med Gällivare?

– Det mesta, jag tycker att det är så bra att det finns en hockeyhall, en friidrottshall och förhoppningsvis får jag vara med när de inviger multiaktivitetshuset, säger Patte och blir blank i ögonen. Idrotten har bra utveckling, det är avgörande om vi ska kunna fånga upp barnen i tidig ålder. Brottarhallen är gratis, det kostade bara ett år och då var jag arg, du ska bara behöva ett par sockeplast.

 

Patte berättar att många slutar med idrott när de är mellan femton och sjutton år och menar att det då blir oerhört viktigt med den yttre motivationen, som de nya träningsanläggningarna. När de inte längre har motivationen inom sig, som de yngre barnen oftast har, menar Patte att alla måste dra sitt strå till stacken. Tränarna måste lägga ner mer tid, föräldrarna måste engagera sig mera och kanske se till att middagen är klar efter en lång dag eller att en smoothie ligger i träningsväskan när orken tryter.

 

GSK brottarklubb har nu över hundra medlemmar och Patte rycker liksom till när han träffsäkert formulerar att ”idrotten är motorn i samhället”.   

 

– Alla är välkomna. Vi har haft många som inte har det så lätt. Jag vill fånga upp det barnet. Det gäller även grannen - jag skulle aldrig blunda om ett barn far illa, säger Patte och tar bort glasögonen innan fotograferingen. Jag ser så djäkla gammal ut med dem!

Maria Sätterqvist

Text & Bild

 15 januari 2021

FAKTA

Patte Larsson stortrivs i Gällivare tillsammans med Maria Åhlén och deras två pojkar Hampus och Hugo. Om dagarna arbetar han på LKAB – fordonsutbildningen - där han ofta träffar sina gamla brottarelever.