REBECKA BEYRON

DSCF1350.jpg

INGEN HJÄLTE

INTERVJU

Det senaste året har inneburit en stor omställning för hela världen; restriktioner, nedstängningar och inställda evenemang har präglat våra liv. För personalen på intensivvårdsavdelningarna har pandemin inneburit stora påfrestningar. Rebecka Beyron var med när den första covidpatienten anlände till Gällivare sjukhus, och sedan dess har hon och kollegorna arbetat outtröttligt med att vårda de allra sjukaste. Hon, som bara gör det hon är utbildad till, vill absolut inte bli kallad för hjälte. Det handlar snarare om att det är dags för en rejäl attitydförändring.

Det är slutet av februari 2020, Rebecka Beyron är på väg hem efter en semesterresa till Burundi. På nyheterna har hon hört om coronaviruset som sprider sig i världen, och hon ser fram emot att komma hem till trygga Gällivare, och jobbet som IVA-sjuksköterska. Där i planet på väg hem kan hon inte föreställa sig att om bara några veckor kommer viruset drastiskt förändra hennes arbete.

Nio månader senare är Rebecka van vid vardagen med covid-19, hon kan sina rutiner, skyddsutrustningen är lika självklar som stödstrumporna och tillsammans med sina kollegor arbetar hon dagligen med att hjälpa de människor som insjuknar i coronaviruset. Just idag har hon en ledig förmiddag, innan eftermiddagspasset kör igång.

När jag ber Rebecka att berätta lite mer om sig själv, och vem hon är erkänner hon att det var den svåraste av alla frågor jag skickat henne inför intervjun, hon är inte van att behöva berätta om vem hon är.

– Jag har aldrig varit på en jobbintervju. När jag flyttade tillbaka till Gällivare gick jag till akuten och frågade om de behövde någon sjuksköterska. Hon skrattar när hon hör hur konstigt det låter.

Sen kommer hon igång. Hon berättar om sitt stora intresse, att resa. Som artonåring reste hon till Moçambique, en resa som fick stor betydelse för henne och gjorde att hon lämnade kvar en del av sin själ i Afrika. Sen dess har det blivit en mängd olika resor, till världens alla hörn. Sedan resan till Burundi i februari, har det av förklarliga skäl inte blivit några fler utlandsäventyr.

Rebecka har bott i Gällivare i större delen av sitt liv, förutom de år hon studerade till sjuksköterska i Umeå, och arbetade på neurokirurgen ett tag. Ett jobb som gav henne en stor tjusning för yrket. Men när alla studiekompisar lämnat Umeå, började hon längta hem till Gällivare och familjen.

– Jag hade aldrig, aldrig tänkt att jag skulle flytta hit. Men då gjorde jag det. Fast någon plan på att stanna länge hade hon inte. Men nu har det plötsligt gått över tio år och Rebecka beskriver sig som en del av möblemanget på IVA.

När hon tänker tillbaka på uppväxten och ungdomsåren minns hon känslan av att inte riktigt passa in, att hon kunde känna sig annorlunda och att hon inte riktigt hörde hit.

Rebecka står på en frusen sjö. Hon står med ryggen mot kameran.

I och med ett intensivt arbete med högt tempo, tycker Rebecka om att koppla av i naturen, där det är tyst och lugnt. 

Hur var det att flytta tillbaka till Gällivare?

 Det var en nystart. Jag behövde inte flytta tillbaka och fortsätta där jag hade lämnat. Det hade gått några år och jag var inte samma person. Sen dess har jag träffat många nya vänner här och som kanske inte representerar de där negativa som jag hade idéer om när jag flyttade härifrån. Jag vet inte vart man skulle hitta en plats som inte har några baksidor. Det kanske inte handlar jättemycket om platsen tillslut, jag tror att lycka är en person och det börjar definitivt med dig själv. Nu är det här min bas och jag vill inte ha det på något annat sätt, jag hör hit på många sätt.

Arbetet som specialistsjuksköterska trivs Rebecka väldigt bra med. När jag frågar varför hon utbildade sig inom intensivvård har hon lite svårt att formulera sig men säger att hon helt enkelt brinner för det, att hon älskar sitt jobb. Hon beskriver sitt yrke som ett hantverk där hon hela tiden får värdera vitala parametrar, värdera en människas tillstånd.

Men hela hennes yrkeskår har satts ordentligt på prov under året, och för oss utomstående har ’situationen på IVA’ ständigt varit en mening som formulerats i nyhetssändningar och tidningsrubriker.

Många gånger önskar jag att folk kunde se det jag har sett, hur fruktansvärt sjuka människor kan bli av det här viruset. Jag skulle vilja ta mina inre bilder och sätta in dem i huvudet på folk för än så länge är det ingen som kan säga vad de långsiktiga konsekvenserna av en covidinfektion blir.

Vad var din känsla när du insåg att coronaviruset nått Gällivare och din avdelning?

 Den hostan var något jag aldrig hört förut, säger Rebecka om den omtalade hostan som nu är ett väldigt bekant symtom för coronaviruset. Jag tänkte att det började i Wuhan, Kina, och nu är det här. Under mina resor, när jag varit i monsunregn, eller katastrofdrabbade situationer, har jag tänkt ’Bara jag kommer hem, bara jag kommer till Gällivare, där händer inte sånt.’

Men denna gång kunde inte ens Norrbotten undgå smittspridningen och i början av juni var Gällivare plötsligt känt som den kommun som hade högst andel smittade i hela landet.

  Många gånger önskar jag att folk kunde se det jag har sett, hur fruktansvärt sjuka människor kan bli av det här viruset. Jag skulle vilja ta mina inre bilder och sätta in dem i huvudet på folk för än så länge är det ingen som kan säga vad de långsiktiga konsekvenserna av en covidinfektion blir.

Tillsammans med kollegorna kämpade Rebecka när Gällivare drabbades av den omtalade smittspridningen.

 Vi fick en rejäl släng här i somras, vi kämpade, det gjorde vi.

Rebecka beskriver hur avdelningen steg för steg ställde om, scheman ändrades, personal omfördelades och hur hon tillsammans med kollegorna försökte möta en situation som egentligen ingen visste så mycket om. Varje pass innebar att jobba i skyddsutrustning som var varm, kliade, gjorde ont och lämnade märken i ansiktet. Rebecka pekar på näsan och kinderna.

Efter alla dessa månader har de mer erfarenhet, och känner sig tryggare, de känner till sjukdomen bättre, detta är det nya normala. Men hon bekymras över att folk fortfarande inte verkar förstå allvaret med viruset, och den fara det innebär.

Rebecka iklädd sin skyddsutrustning; platsförkläde, visir och andningsskydd. Hon tittar rakt in i kameran.

Rebecka iklädd sin skyddsutrustning; plastförkläde, visir och andningsskydd. Ett måste när man arbetar med covidpatienter, för att minska smittorisken. Foto: Privat

 Jag är ingen hjälte, jag gör det jag är bra på, och gör det jag kan. Just nu råkar det vara mitt yrke som är i blickfånget. Men vi jobbar alltid, dygnet runt, året runt.

Pandemin har ju visat hur viktigt det är med en fungerande sjukvård. Vad driver dig att gå till jobbet trots den ansträngda situationen?

 Jag brukar säga att det här är det enda jag kan, och därför måste jag göra det. Vi måste ta vårt ansvar och köra. Det är lärdomen. Den här pandemin tvingar oss att göra saker som vi inte vill, inte är vana vid och som vi inte tycker är kul.

I början var Rebecka inte så rädd för att själv få covid-19, men med tiden har hon insett att det bäst är att undvika att insjukna. Hon menar att sjukvården är hårt pressad, och att sådant som vi sett som självklart förut, kanske vi inte kan ta för givet under pandemin. En hjärtinfarkt, en barnafödsel, plötsligt är allt ställt på sin spets.

Rebecka pratar vidare och tar upp benämningen ’hjältar’ som sjukvårdspersonal ofta kallats under året, något som har irriterat henne.

 Jag är ingen hjälte, jag gör det jag är bra på, och gör det jag kan. Just nu råkar det vara mitt yrke som är i blickfånget. Vi jobbar alltid, dygnet runt, året runt. Fast vi är mycket mer hårt pressade nu, och man måste förstå att detta inte går att nedprioritera.

Rebecka önskar att statusen och lönen för hennes yrke ska öka, för att få fler människor att utbilda sig inom sjukvården. Sjukvården är en kvinnodominerad bransch, och Gällivare är inget undantag. Enligt kommunens statistik från 2017, var 87% av sjuksköterskorna samt 93 % av undersköterskorna kvinnor. I riket i stort minskar löneskillnaderna mellan könen, men Gällivare är tyvärr en av de kommuner som går i motsatt riktning. Trots att Gällivare har en starkare löneutveckling än riksgenomsnittet.  Troligtvis beror det bland annat på de stora inkomstskillnaderna mellan gruvindustrin och sjukvården.

 Inom intensivvård, anestesi och narkos är ju generellt fler män som jobbar, det är ju högteknologiskt. Men på andra avledningar ser det annorlunda ut. Undersköterskorna är flest kvinnor. Det ansvar de har, den kompetens i jämförelse med den lön de får ut, i jämförelse med ett mansdominerat yrke, det är hemskt. På något sätt måste det bli en attitydförändring. Vi måste tänka om.

Hon menar att man inte ska behöva byta yrke från sjukvård till gruvan för att få den lön man förtjänar. Att du ska kunna arbeta med det yrke du vill, och få en rättvis lön för det.

Rebecka fotad från sidan. Hon tittar ur ur bilden och ler lite. Hon bär en svart jacka och en ljusblå mössa.

Rebecka blickar ut över det vintervackra landskapet.

Det är dags att avrunda samtalet och jag ställer en sista fråga; om hur hon tänker nu inför att vaccinationen mot covid-19 ska starta.

Rebecka tror inte på en snabb vändning, och vill inte heller gå händelserna i förväg. Hon är lugn och sansad, och verkar inte slå kullerbyttor för att ett vaccin är klart.

– Det finns väl bara en väg att gå. Jag sitter här lugnt i min båt och ser tiden an. Hur det blir, det kommer visa sig oavsett. Vi får vara glada för det vi har och vi har så otroligt mycket att vara glada över.

Hon citerar sin somaliska vän ’Alhamdulillah – tack gud’, ett arabiskt uttryck som används av muslimer i hela världen. Rebecka kikar ut på de snötyngda träden utanför sitt fönster, hon tycker att vi ska vara tacksamma för det vi har, och inte tänka på det som vi inte har. Självklart hade hon helst önskat att fira jul på en sandstrand, åka utomlands på vintern så som hon brukar göra. Kanske kommer hon inte kunna resa runt i världen på samma sätt längre.

– Framtiden är ett oskrivet blad och det är jättespännande. Just idag är jag nöjd, jag ska gå och jobba snart. Stödstrumpor och ansiktsmask. Det är bara att köra, säger Rebecka och ler stort.

jp_edited.jpg

Julia Palo

Text & Bild

22 januari 2021