JANNE LARSSON
JANNE OCH HANS LIVSTRÄD
INTERVJU
För snart åttio år sedan planterade Jan Erik ”Janne” Larsson och hans far en björk på familjens gård, vid Vassaraälven i Gällivare. Idag står bara det mäktiga trädet kvar och i skuggan där under vaknar Jannes minnen till liv. Face of Gällivares skribent möter en sällsynt pigg och arbetsam åttiotvååring i ett samtal om livet - från liten planta till fullt utblommat träd: ”Jag har arbetat i sextionio år och jag tror att det är en del av hemligheten. Alla lediga dagar promenerar jag en mil och hälsar på björken. Det håller en alert - fysiskt och mentalt.”
Jag har bokat utställningsrummet Laponiaentrén, på Gällivare Turistcenter, för dagens intervju. Den ytterst vänliga och hjälpsamma personalen har förberett för ett ”pandemianpassat samtal med en gammal farbror” - som jag uttryckte det över telefon. I väntsalen letar jag efter Jan Erik Larsson, eller Janne som han själv kallar sig. En stilig äldre herre med lysande blå ögon och matchande halsduk tittar lite frågande på mig. Det tar en stund innan polletten trillar ner.
– Va, är det du som är Janne? Är du verkligen åttiotvå år?! inleder jag vårt möte.
Isen bryts av Jannes skratt och i trappan upp till utställningen småpratar vi om min resa i besvärlig snörök. Det visar sig att Janne, tidigt denna morgon, har kört i motsatt riktning för att leverera ett paket till Jokkmokks gästgiveri. Återigen blir jag förvånad men samtidigt känns det helt naturligt att denna pigga åttioplussare fortfarande arbetar. Han levererar paket för Jetpak och när det gäller Janne så stämmer det att ”åldern bara är en siffra”.
– Det är så skönt att köra lastbil. När jag kommer iväg får jag den där frihetskänslan. Än idag när jag ser en fin lastbil, så får jag suget och tänker att jag skulle vilja köra den. Det är som att vara sjöman ungefär, säger Janne när vi har slagit oss ner i varsin fåtölj.
Vi lutar oss mot varma renfällar och i bakgrunden strömmar fågelkvitter ur högtalarna. Miljön är lika varm och trivsam som dagens samtal - här ryms inga dystra tankar.
– Det gäller att vara positiv med allting, det är väldigt viktigt. Man kan inte gå och dränka sig när det går emot, konstaterar Janne när vi spontant börjar prata om hur vi tacklar livets motgångar.
Jag nämner det vackra och mäktiga trädet, hängbjörken, som Face of Gällivare tidigare fått tips om. ”Gällivares mest fotograferade björk”, säger Janne och ler stort. Trädet som han, tillsammans med sin far Axel, planterade i tomthörnet en sommardag år 1941. Kanske var de jämnåriga då, Janne och trädet, två plantor på vardera två år - ponerar vi.
Jan Erik "Janne" Larsson står vid sin björk som han, tillsammans med sin far, planterade för snart 80 år sedan.
Foto: Julia Palo
Familjen Axel och Elsa Larsson, med deras åtta barn, bodde på den tiden i ett gammalt timmerhus - mer känt som den gamla pumpstationen. De avställda maskinerna stod fortfarande kvar i ett rum, längst in i huset, minns Janne. Axel var brandmästare och gjorde allt på egen hand; reparerade brandbilar och körde ambulans - sysslor som idag kräver betydligt fler anställda.
På den tiden hade brandmännen jourtjänst och arbetade med andra yrken till vardags. Inne i familjens hus fanns ”larmskåpet” som användes för att ringa ut brandmännen och skåpet fick aldrig lämnas obemannat, vilket innebar att någon alltid måste vara hemma. Mor Elsa var hemmafru men hade även en del extrajobb; som att sköta en väderstation. Idag är skåpet bevarat på museet medans huset är rivet för länge sedan. På tomtplatsen finns idag kolonilotter som brukas av Gällivares odlare.
– Ibland sitter jag på bänken under björken och pratar med odlarna, då brukar jag säga: ”Vad fan gör du i sovrummet?” skrattar Janne.
Det har odlats i många år på denna plats; vid hängbjörken låg ett av familjen Larssons potatisland. Janne fick tjäna en extraslant genom att rensa Köhlers potatisland, de bodde i de tre granngårdarna och Janne tjänade 25 öre per land.
I övrigt omgavs tomten av blommande ängar. Utsikten över älven var lika vacker då som nu, men på andra sidan fanns då ett sågverk. En natt brann sågen ner till grunden och väckte Janne som sov gott efter en byturné med ”Barnensdagscabarén” - där han var en av revystjärnorna .
Jag har arbetat i sextionio år och jag tror att det är en del av hemligheten. Alla lediga dagar promenerar jag en mil och hälsar på björken. Det håller en alert, fysiskt och mentalt.
Hur var det att växa upp på fyrtiotalet i Gällivare?
– Vi var åtta barn, fyra av varje, så det var inte så fett där hemma. Alla fick ställa upp. På somrarna fick vi hugga ved. Vi var i skogen hela sommaren och ordnade med vinterveden. Sedan var det en stor gård som skulle skottas på vintern. Jag sålde tidningar också, för att tjäna extrapengar.
Janne berättar att han oftast umgicks med skolkamraten Bertil Appelqvist och att de är vänner ännu, trots att Bertil idag bor söderut. Under helgerna fiskade Janne och ”farsan”, favoritsjön låg i Kenttöjärvi, där de drog upp en och annan laxöring och forell. Vintertid pimplade de istället abborre och lake.
Runt om i världen rasade krigen men hemma hos familjen Larsson gick livet sin gilla gång. Janne kommer ihåg att de hade ransoneringskort. Varje konsument fick en bestämd ranson av varor som det inte fanns tillräckligt av - som kaffe och socker. Familjen handlade hos handlaren Erik Larsson i Malmberget, där packades kartonger med livsmedel som sedan skickades hem.
De två första skolåren tillbringade Janne i Gröna skolan, de fem följande i Centralskolan - tvärs över torget. Janne minns att de hade ”världens snällaste fröken”: Edith Grapesson. Det bästa Janne visste var när hon berättade historier under religions- och historielektionerna. I klassen var de drygt tjugo elever. En av klasskamraterna fick Jannes hjärta att klappa extra hårt: Gerd Fredriksson - flickan som lärde honom att dansa styrdans.
Efter avslutad skolgång blev Janne influerad av hans systers pojkvän: Kurt Gran som var bagare och svensk mästare i brottning. Tretton år gammal började Janne arbeta som bagare på den ansedda brödbutiken Royal. Den var belägen på Storgatan tio, där Janne numera klipper sitt, fortfarande så fylliga, hår. Konditorn Knut Blixt lärde honom konditoryrket och han fick gesällbrev.
– Efter att jag slutade som bagare har jag aldrig bakat mer. Inte en bulle! säger Janne bestämt och skakar på huvudet.
Efter sju år vid mjölat bord hade Janne lust att göra något helt annat - han blev lastbilschaufför. Janne tröttnade efter en tid på arbetsgivaren LKAB och år 1964 styrde han kosan söderut, till Västerås, där han började köra dumper. Ungefär samtidigt revs den gamla pumpstationen vid älven - Jannes barndomshem. Kvar stod nu ensam familjens björk.
Janne lämnade senare Sverige för att tjänstgöra som FN-soldat på Cypern - en tid som präglades av mestadels odramatiska händelser och behagligt strandliv. En av systrarna bodde under tiden i Göteborg och under ett besök i staden tog pengarna, helt sonika, slut. Janne bestämde sig då för att arbeta ihop en biljett hem:
– Jag tänkte att jag ska jobba lite men det tog 25 år att få ihop biljetten hem, skrattar Janne.
Under åren i Göteborg körde Janne lastbil runt om i Europa, bland annat transporterade han testbilar för Volvo. Han arbetade mycket och när han var hemma levde han livets glada dagar på storstadens krogar. Janne minns sextiotalet som det bästa decenniet. Men den som tror att Janne bara var en festprisse, tar fel.
– Jag har sprungit mycket: Lidingöloppet och tio Göteborgsvarv - de var de roligaste loppen, alla bekanta stod och hejade på mig.
Janne berättar om hur han som sjuttioplussare åkte Vasaloppet. Vid den första kontrollen ramlade han och bröt tre revben. Det hindrade honom inte från att fortsätta; ända till Evertsberg, alltså ett halvt lopp, kämpade han på med smärtan.
Varje dag promenerar Janne, 82 år, en mil längs Vassaraälven och hälsar på hängbjörken - hans livsträd.
Foto: Julia Palo
Har du några livsråd - hur ska vi göra för att bli lika pigga som du är?
– Jag har arbetat i sextionio år och jag tror att det är en del av hemligheten. Alla lediga dagar promenerar jag en mil och hälsar på björken. Det håller en alert, fysiskt och mentalt.
På mitten av åttiotalet anordnades nostalgikvällar på Nordan - före detta Folkets hus i Malmberget. Janne blev inbjuden och åkte upp från Göteborg. På dansen träffade han sin barndomsskärlek: bagaren Gerd Fredriksson. Nu fick de äntligen dansa tillsammans igen.
– Kemin stämde bra och den stämmer fortfarande. Vi har inte bråkat än, säger Janne kärleksfullt.
Janne åkte ner till Göteborg igen men längtan efter Gerd var stor. Till slut packade han ihop och återvände hem, till Gällivare igen, för att börja ett nytt liv tillsammans med Gerd och hennes två barn. Han flyttade in i hennes nybyggda lägenhet, belägen i ”Årets hus 1988”, och där bor de kvar än idag.
Gerd har arbetat på Malmbergsbagarn ett helt yrkesliv och till skillnad mot Janne så tycker hon fortfarande om att baka. ”Hon är flitig”, säger Janne och konstaterar sedan att det ligger något i ordspråket: ”Gammal kärlek rostar aldrig”. Han berättar att han gillar att anstränga sig fysiskt; så varje snöig dag handskottar han gården och dess parkeringar.
Vad uppskattar du med Gällivare?
– Jag är en vintermänniska, jag gillar snö. Det är lugnt och skönt här, alla känner alla. Synd bara att de har förstört Gällivare centrum!
Förstört, hur menar du?
– Ja, de har placerat Kunskapshuset och Multiaktivitetshuset mitt i Gällivare. Affärerna har drabbats av stölder och det finns inga grönområden kvar. Det är svårt att parkera. De borde ha byggt vid före detta Granngården istället, säger Janne bestämt.
Janne och Gerd har nu fem barnbarn och två barnbarnsbarn, alla bor i Gällivare. Janne tycker om när de hälsar på men känner sig uppgiven när de sitter upptagna med sina telefoner. Han berättar att de förr i tiden spelade mycket sällskapsspel, och pratade med varandra, något som han saknar idag. Som tur är har barnen andra intressen med, som att åka skidor på Dundret. Där har Janne och Gerd har promenerat mycket - när hennes ben tillät det.
Jannes recept för ett friskt och långt liv är motion, arbete och optimism. Än idag arbetar han som chaufför.
Foto: Julia Palo
När planerar du att ta pension?
– Det kanske börjar närma sig. Då ska vi köpa en husbil och köra ner till Italien och besöka tanterna i bergen, de som lagar så god mat. Första stoppet måste bli Venedig, jag vill dit innan staden sjunker helt.
Till sommaren ska Janne fira att hans livsträd; hängbjörken vid Vassaraälven, har varit planterad i åttio år. Under björken ska de duka upp med grillad kyckling, baguetter och en flaska vin, berättar Janne.
Känslan är att Janne har många år kvar att filosofera under sin björk och när jag berättar om forskningen - som visar att optimisterna lever längre än ”dysterkvistarna” - lyser han upp och utbrister:
– Jag brukar säga åt Gerd att jag ska bli hundra år, nu ska jag sikta på hundratjugo!
Vi avrundar intervjun, Janne ska fotograferas - vid sin björk såklart. Jag har precis slagit av inspelningen när han, lite i förbifarten, och kanske mest för sin egen del summerar:
– Allting flyter på så fint, inget gorm och bråk. Egentligen har jag haft ett bra liv, när jag tänker efter.