494A9254-Bjornstad_Photo-Niklas-Maupoix.

Foto: Filmlance

Låt Björnstad synliggöra unkna jargonger och öppna upp till samtal

KRÖNIKA

HBO:s efterlängtade serie Björnstad har äntligen visats, och visst är det fint att äntligen få se sin hemort skildras i en påkostad tv-serie. Regisserat av en erkänd regissör, med skickliga skådespelare och vackra, krispiga bilder som ramar in den miljö som är vår gemensamma vardag. Tänk att äntligen få känna igen sig.

 

Något som inte känns lika roligt att känna igen sig i, är den unkna jargong som serien skildrar, en jargong som till stor del bygger på att objektifiera kvinnor, hetsa varandra till att dricka mer alkohol och trycka ner den som inte klarar av att leva upp till idealet. Stöta bort den som inte följer gruppens sätt att vara på.

 

Vi är nog många som känner hur det knyter sig i magen när scenerna i omklädningsrummet och festen spelas upp. Att man nästan vill blunda och hålla för öronen för att det känns så obekvämt. Grova ord och våld syns ju i var och varannan tvserie, men det är något med denna som gör att det känns alltför äkta. Kanske för att scenerna utspelar sig i ett omklädningsrum i Malmberget, men kanske framförallt för att scenerna utspelar sig gång på gång, runtomkring oss. Inte bara i norra Sverige, som denna serie skildrar, utan överallt där vi låter den förekomma. Machokulturen. Vare sig den är tydlig och högljudd, eller subtil och lågmäld. Nog är det lätt att avfärda serien som överdriven, men bara för att vi själva inte upplever detta betyder det väl inte att det inte finns?

 

Såklart har serieskaparen passat på att förstärka myten om hur framförallt män i norra Sverige ser ut och beter sig. Jag har redan hört människor som inte bor just här skjuta bort problemen och säga ’Ja, ni har så stora problem där i inlandet.’ Men Björnstad är inte bara en serie som skildrar livet i Malmfälten, en industriort eller hockeykulturen. Den skildrar hur skadliga maskulinitetsnormer frodas och sipprar igenom både omklädningsrum, skolans korridorer, fikarum, styrelser och arbetsplatser. Den skildrar hur vi alla oavsett kön, könsuttryck eller könsidentitet skadas av den både som individer och som samhälle.

 

Därför hoppas jag att tv-serien Björnstad, och de ämnen som tas upp, ska nå långt utanför tv-skärmen och väcka samtal, medvetenhet och reflektion. Att den ska öppna upp samtal kring vad som kan hända om vi inte vågar sätta stopp för skadliga jargonger och beteenden. Att vi framförallt kan erkänna att de existerar. De där beteendet som vi ofta kan avfärda med ‘Jag skojade ju bara’ eller ‘Var inte så känslig!’.

 

Visst är det fint att känna igen sig, men framförallt är det fint att kunna sätta ljuset på problem som vi tillsammans har ett gemensamt ansvar att ta itu med.

Julia Palo

Text

19 november 2020