WILMA

LINDBÄCK

Wilma står framför restaurangköket, hon ler försiktigt in i kameran.

Sushi är Wilmas grej!

INTERVJU

Livets vägar ser olika ut för oss alla. Vägen för Wilma Lindbäck har gått från Gällivare, till Piteå för djursjukvård och sushi, sen vidare till Kina för lärarjobb och sedan tillbaka igen. Hon är en ung kvinna som precis startat upp restaurangen Wasabi här i Gällivare. För henne är sushi inte bara matlagning, det är ett sätt att få ut sin kreativitet på det som hon tycker om, vet och kan. Sushi är helt enkelt hennes grej!

Temperaturen låg kring nollan och det yrde lite snö i luften den dag i början av december då jag klev in den lokal som snart skulle välkomna sushi-sugna gäster till restaurang Wasabi. Det första som möter mig när Wilma och jag ses, är hennes stora leende och pigga varma ögon. Vi slår oss ned på en bänk vid fönstret som vetter ut mot Lasarettsgatan i Gällivare och min blick sveper över det som ska bli ett kök och en mysig take away-restaurang. Just då är halva golvet borttaget och väggarna väntar på att få ny färg, men Wilma förmedlar känslan av hur det snart kommer att vara.

Jag inleder med att fråga vem Wilma Lindbäck är. Jag förstår direkt att jag börjat med den svåraste frågan, hur lätt är det egentligen att beskriva vem man är som person. Wilma som idag är tjugo år, är född och uppvuxen i Gällivare. Hon flyttade till Piteå som sextonåring för att plugga djursjukvård och de följande åren bjöd livet henne på såväl djursjukvård, arbete på sushirestaurang i Piteå och lärarjobb i Kina.

– Jag älskar att resa och såg att de sökte engelsklärare så jag gick en utbildning, tog jobbet och bodde där i tre månader. Jag skulle ha bott längre men trivdes inte riktigt. Det kanske hade varit enklare om jag hade kunnat kinesiska, säger Wilma.

 

Under vårt samtal växer bilden av en modig, spontan och glad ung kvinna fram. Tiden i Kina blev en kulturchock på flera sätt och gav henne perspektiv på saker hon uppskattar i livet och med hemorten.  

– Jag ångrar inte att jag for, men jag hade inte gjort det igen, säger Wilma.

Snyggt upplagda makirullar på ett bricka

För Wilma är sushi ett hantverk och en konst. Det ska vara gott men samtidigt se snyggt och prydligt ut. Foto: Wilma Lindbäck

Wilma beskriver hur hon under uppväxten varit väldigt negativt inställd till Gällivare och velat komma bort härifrån, velat fara och upptäcka nya saker. Hon berättar att blygheten, som hon upplever fanns med henne som liten, bleknade när hon flyttade till Piteå. Då öppnade hon upp och kände att hon kunde vara sig själv fullt ut. Hennes föräldrar har alltid uppmuntrat henne till att vara sig själv och hon känner nog att hon alltid varit det.

– Jag kommer aldrig ändra mig själv beroende på var jag bor eller vem jag umgås med. Jag är bara jag! säger Wilma och bubblar av skratt.

Idag känner hon att hon mognat och ser mycket positivt med Gällivare. Här finns familjen; mamma Pernilla, pappa Mats och systern Evelina samt vänner och släkt som alla varit oerhört stöttande och hjälpsamma nu under företagsstarten. Här finns också naturen. I Piteå bodde hon mitt ute i skogen så hon var ju väldigt nära naturen där men upplever att det är finare här hemma. Hon nämner såväl Dundret och skogen som ”aldrig tar slut”. Där vill hon gärna vara med familjens två hundar, men just nu finns inte så mycket tid till det. Nu är det fullt fokus på Wasabi.

Efter vistelsen i Kina återvände Wilma till sushirestaurangen i Piteå och jobbade där som vice restaurangchef en tid. Hon berättar om hur roligt det var och om all kunskap hon fick med sig som hon har användning av idag. Så småningom bestämde hon sig för att flytta hem till Gällivare och då gick det undan med företagsplanerna. Jag ler och lyssnar när hon beskriver vägen hit och hur hon med stöd av familjen tog steget till att förverkliga sina restaurangplaner.

– Vi bestämde att; nu kör vi!

Det känns som att det är min grej! Jag får verkligen ut min kreativitet på det som jag tycker om och som jag vet och kan.

Det går inte att ta miste på passionen hon bär på eller kärleken till matlagning i allmänhet och sushi i synnerhet. Jag förstår att det är något som gått i arv, framförallt ifrån pappa Mats. Hennes ögon glittrar och munnen ler när hon berättar.

– Det känns som att det är min grej! Jag får verkligen ut min kreativitet på det som jag tycker om och som jag vet och kan, säger hon.

Glädjen hon förmedlar smittar av sig, och mer och mer förstår jag att sushi för Wilma inte bara är matlagning. Det är ett hantverk och en konst, och Wilma och hennes medarbetare är konstnärer. Det ska vara gott men samtidigt se snyggt och prydligt ut.

– Man måste tycka om och verkligen uppskatta sushi för att göra det bra, säger hon.

Wilma ler rakt in i kameran, hon har utsläppt hår, glasögon och svart tröja.

– Jag ångrar inte att jag for, men jag hade inte gjort det igen, säger Wilma om vistelsen i Kina.

Foto: Katarina Larsson

På Wasabi blandas nya idéer med omsorgen om miljön och en stark intention att minimera matsvinn. Jag förstår att hon har tänkt till när det gäller verksamhetens avtryck på moder jord, dels kring hur de ska använda alla råvaror så långt det är möjligt samt att göra lokala inköp. Samtalet tar fart i en annan riktning och vi diskuterar komposteringsmetoden ”Bokashi” som vi båda gillar. Efter att vi snöat in en stund på effektiv resursanvändning och den lokala avfallshanteringen pratar vi en stund om hur hon upplevt vägen till att starta företag.

Har det varit så som du tänkte dig att starta företag?

- Nej. Så mycket mer jobb, säger Wilma.

De har sökt ett tjugotal tillstånd och som jag förstår har det tagit lång tid att få godkännanden. Hon har fått mycket hjälp av föräldrarna med alla nödvändiga ansökningar och pappersarbeten. Jag undrar hur hon upplevt att vara en ung kvinna som startar företag och Wilma berättar att det har varit svårt många gånger. Ibland har hon upplevt att leverantörer inte tagit henne seriöst på grund av hennes ålder och inte bemött henne på ett bra sätt. Oftast har det varit i kontakterna med medelålders män och i vissa fall har det lett till att hon bytt leverantör.

– Man behöver ju ha bra kommunikation med leverantörerna för det ska ju fortsätta lång tid framöver, säger Wilma.

Ibland har hon upplevt att leverantörer inte tagit henne seriöst på grund av hennes ålder och inte bemött henne på ett bra sätt. Oftast har det varit i kontakterna med medelålders män och i vissa fall har det lett till att hon bytt leverantör.

I slutet på vårt samtal frågar jag Wilma vad hon helst gör en ledig dag. Skrattande svarar hon att just nu är det nog att sova. Fullt förståeligt i denna fas av företagsstart, tänker jag. Men i övrigt så hörs en längtan efter att få umgås med kompisarna och lite längre fram att få resa.

Jag kikar förbi Wasabi och Wilma när hon haft igång verksamheten ett tag för att kolla hur läget är. Beställningar kommer in både via telefon och genom vänner som knackar på. Med värme öppnar hon dörren och bjuder in till lokalen där renskinnen på bänkarna lockar till att sitta ner i lugn och ro medan jag väntar. Take away-restaurangen är coronasäkrad och med smart teknik för beställning så undviker de trängsel samt upprätthåller god service.  

Jag ler för mig själv och känner en stor glädje över att se den unga starka kvinnan som gör sin grej. Förvissad om att när människor gör just det, sin grej, så skapar det värde både för både individ och samhälle. För Wilma är det just nu sushi och för någon annan något helt annat där de får använda sina naturliga talanger på bästa sätt och bidra med det som ger glädje och mening.

Katarina Larsson

Text

8 april 2021