FACING
GÄLLIVARE
MAGASIN
Av Face of Gällivare
Kopiera JA
Malmfältens förädlade produkt
Intervju
Riksturnéer, musiksamarbeten och ett skivsläpp på gång. Malmbergssonen Johan Airijoki har tillsammans med Malmfältens Rockklubb tagit Sverige med storm, och förväntningarna är höga på det nya albumet. Vi träffades en fredag i september för att prata om att Gällivares kulturscen gjort sig känd i hela landet, vilka möjligheter han haft att utvecklas inom musiken, men även vad som krävs för att den yngre generationen ska kunna ta efter.
Hur kom du in på musikintresset?
Jag kommer från ett hem där det fanns musik, mina föräldrar var musikintresserade och det fanns instrument hemma hos oss. Min syrra hade en pojkvän som jag tyckte var häftig. Han spelade gitarr, så då ville jag också göra det. Jag gick en studiecirkel på ABF i Malmberget och lärde mig grunderna i att spela gitarr. Det fanns replokaler i Gropenhuset, som revs för några år sedan. Där drev ABF en plats där ungdomar kunde spela musik och uppträda för publik.
Jag minns en söndagskväll då Umeåbandet Lost Patrol spelade i Gropenhuset. Det var ganska dött där, men jag tyckte att det såg jäkligt kul ut att stå på scen. Så ganska kort därefter startade jag och min kompis Per Isling Poromaa ett band ihop, Gnarly boys, som med tiden blev Väärt. Så småningom flyttade jag till Umeå och där fanns en levande kulturscen. Där tog jag mer plats, började skriva låtar och ha spelningar.
Vad minns du från din uppväxt i Malmberget, vad drömde du om då?
Malmberget var under avveckling då, men det var ju mer levande än det är nu såklart. Jag umgicks med mina vänner, åkte snowboard på Dundret och spelade musik i Gropenhuset. Jag identifierade mig mycket med snowboardscenen och ville ut i världen, se mig omkring och åka snowboard på häftiga ställen. Jag identifierade mig inte som Gällivarebo, Malmbergare eller nåt, utan det kom ju senare när jag flyttade och blev äldre. Då fick jag en identitet som Norrlänning eller Malmfältare och en stolthet över det.
Vad var det som bidrog till att du fick utvecklas som musiker?
Jag gick den där studiecirkeln under kanske ett års tid. Det var folkbildning så vi lärde oss själva och varandra att spela musik och skriva låtar. Vi var mycket i replokalen, spelade, skrev och uppträdde på fester här i Gällivare. Hur ser du på möjligheterna för de unga som växer upp i kommunen idag, att utvecklas inom musik?
Jag tror inte att alla Gällivarebor förstår att vår samtida kulturscen är känd runt om i hela landet.
Hur ser du på möjligheterna för de unga som växer upp i kommunen idag, att utvecklas inom musik?
Både bra och dåligt. En del grejer är bättre nu än när jag höll på, en del grejer har blivit sämre. Studiomöjligheterna har blivit enklare. Du kan spela in musik, det finns utrustning, folk har hemmastudios och det går att jobba på det viset. Men det finns ingen scen, ingen möjlighet att spela live i Gällivare om du skriver egen musik. En plats där man kan träffas och bli inspirerad av andra. Det skulle behövas en livemusikklubb där det kom in akter utifrån, och där lokala band får chans att uppträda.
Om du fick förbättra förutsättningarna för att vara musiker och kulturarbetare i Gällivare idag, vad hade du gjort då?
Nu byggs ju Multiaktivitetshuset där man ska kunna gå på konserter, föreställningar och så. Men det vi inte har är ett hus där man tillverkar kultur. Det behövs en verkstad för kulturutövare, där man kan skriva och spela musik, där man kan måla, arbeta med skapande och hantverk. Det finns ingen sån knutpunkt i Gällivare idag.
Tillgången på replokaler måste förbättras. Den replokal vi har på Gunillaskolan ska rivas och vi måste flytta ut. Vi är flera band som är där och repar, konstnärer som har ateljé och en vävstuga. Alla dessa verksamheter måste flytta ut och vi har ingen ny plats att vara på. Vi har fallit mellan stolarna i samhällsomvandlingen. I förlängningen vet jag inte vad det leder till, kanske att vi måste flytta härifrån eller så, jag vet inte.
Vad får du för bemötande och reaktioner när du åker och spelar runt om i Sverige?
Jag jobbar med musiker härifrån Gällivare och vi åker runt och spelar med Johan Airijoki och Malmfältens rockklubb. Vi har spelningar över hela landet. I vintras spelade vi i Göteborg för 400 personer. Det är ju helt otroligt egentligen att det går. Det jag skriver om är mycket förankrat i vart jag kommer ifrån.
Jag tror inte att alla Gällivarebor förstår att vår samtida kulturscen är känd runt om i hela landet. Folk kanske inte ens vet vad LKAB är men de vet vem David Väyrynen är, dom vet vem Johan Airijoki är, dom vet vem Malmfältens Rockklubb och Lemmelkaffe är. Vi måste ge förutsättningar för att den scenen ska fortsätta att växa och att kommunens ungdomar ska vilja växa och se det som en väg att gå, att skapa musik och hålla på med kultur.
Johan Airijoki under en livespelning. I bakgrunden Torbjörn Ömalm. Foto: Mia Lundberg
Du hade förmodligen haft större möjligheter som musiker, om du bott någon annanstans. Vad är det som gör att du väljer att bo kvar i din hemkommun?
Det är hemma för mig, mina vänner finns här. Jag älskar att vara ute i naturen, ute på fjället och åka snowboard. Det kan jag göra här. Jag vill inte leva ett stadsliv, inte över någon längre period iallafall. Som musiker tycker jag att det är bra att bo här, förutom att vi inte har en replokal just nu. Men det finns mycket att berätta, mycket att skriva om, som inte har gjorts i musik som kommer härifrån.
Att ha Gällivare som bas fungerar bra. Jag spelar ju runt om i Sverige, och även i Norge. Här hemma jobbar jag extra som kvarnreparatör och byter slitgods i malmkvarnar. Jag har kontor hos Lemmelkaffe där jag sitter och arbetar med grejer runt musiken. Jag har ett bokningsbolag som ordnar konserter, ett skivbolag baserat i Stockholm där även min partner bor.
Det är få kvinnor som syns eller tar plats på kulturscenen, hur ska de bli fler?
Ja, jag håller med. Det måste synliggöras och vi behöver fler tjejer som spelar och skriver musik. Det finns unga kvinnor som spelar, sjunger och skriver här i Gällivare, de finns. Men grejen är att man måste få upp dem på en scen. Så att andra kan se dem, så de kan utvecklas och växa i det dom gör. Den scenen finns inte.
Vi måste värdera vår egen kultur, mer än vi gör. I Gällivare är vi bra på att lyfta det andra gör, i andra delar av världen och Sverige. Men att vi skulle ha en stolthet över vår egen kultur och vårt eget ursprung, det finns inte. Folk utifrån tycker att det vi har här är unikt, spännande och häftigt. Men vi själva är inte så intresserade av att känna stolthet och bygga vidare på det, och den gemensamma berättelsen.
Vad säger du till de unga som växer upp i Gällivare, som kanske vill bli professionella musiker?
Du kan bli nästan vad som helst om du brinner för det, har ett driv och en glädje i det du gör. Vill du bli musiker ska du bara sätta igång att spela och börja skriva låtar. Spela live, spela in demos, kör livekonserter och gigga ihop pengar tills du har råd att gå in i en studio och spela in din första skiva. Den kanske blir helt okej, den kanske inte blir så bra. Men nästa skiva blir ännu bättre. Fortsätt att jobba, ha kul, var målmedveten men uppskatta alla steg längs vägen och ta varenda chans du får och gör det bästa utav den. Varenda spelning är viktigt, varenda låt är viktig och allting är viktigt i det du gör.
Tack Johan!
Tack!
Julia Palo
TEXT & BILD
FAKTA
Johan Airijokis fjärde album 'Får jag vara din kille' släpps den 9/10. I början av nästa år åker bandet ut på turné. Nästa år kommer Johan tillsammans med Malmfältens Rockklubb medverka i förställningen 'Hon vars hjärta var som mitt' tillsammans med musikern Sara Parkman och journalisten Göran Greider. Föreställningen baseras på Greiders bok om Dan Andersson och kommer turnera runt om i landet under hösten 2021.