Andreas Anttila
"Pengar gör inte mig lycklig, bara det går runt. Får jag vara med mina ungar så är jag nöjd."
Reportage
Han väljer tid istället för pengar och sjunger enkelhetens lov, på gården i Ullatti. Men den som tror att leva enkelt är detsamma som att leva lätt, misstar sig. Tillsammans med de tre barnen tar Andreas Antilla bland annat rätt på kasserat byggmaterial och ser till att det får fortsatt liv. Familjen hjälps även åt att säkra matförsörjningen med gemensamma ansträngningar.
- Vad ger vi för signaler till nästa generation? Alla har vi ett personligt ansvar. Överkonsumtionen och slöseriet dräper den här planeten, säger Andreas Anttila i ett samtal om social- och ekologisk hållbarhet.
Vi har skjutit upp intervjun på grund av ösregn, dagen innan vi ska ses får jag ett sms: ”Haha, nu visar det rikligt med regn imorgon också! Hoppas att det inte blir något hemmahosgårdochtorplantlivreportage.” Med ett löfte om att skildra det verkliga livet på landet - fjärran fläckfria linnebyxor och flätade grönsakskorgar - blir jag lovad lunch.
På familjen Anttilas gård - Itätalo - ”östra huset” eller Aitonens som det också kallas av de äldre i byn står en faluröd timring från 1800-talet. Några av fönsterna har återfått sin ockragula kulör och även dörren är målad med linoljefärg, i en behagligt blå nyans. På gården finns välsorterade högar med byggmaterial; takplåt, sten, spikdraget virke och annat som väntar på att återbrukas.
Elis Anttila har på egen hand byggt en identisk miniatyr av ladan som familjen återbrukade. Elis har många olika projekt som han arbetar med på gården.
Vi har skjutit upp intervjun på grund av ösregn, dagen innan vi ska ses får jag ett sms: ”Haha, nu visar det rikligt med regn imorgon också! Hoppas att det inte blir något hemmahosgårdochtorplantlivreportage.” Med ett löfte om att skildra det verkliga livet på landet - fjärran fläckfria linnebyxor och flätade grönsakskorgar - blir jag lovad lunch.
På familjen Anttilas gård - Itätalo - ”östra huset” eller Aitonens som det också kallas av de äldre i byn står en faluröd timring från 1800-talet. Några av fönsterna har återfått sin ockragula kulör och även dörren är målad med linoljefärg, i en behagligt blå nyans. På gården finns välsorterade högar med byggmaterial; takplåt, sten, spikdraget virke och annat som väntar på att återbrukas.
Äldsta barnet Elis studerar hemifrån idag. Han sitter vid datorn, i kortändan av bordet, fyller i berättelserna och berättar anekdoter från familjens äventyr. Till vardags går han sista året på Fordons- och transportprogrammet på Kunskapshuset i Gällivare.
- Varför döpte de inte skolan efter Agda Rössel istället? Hon är ju en av Gällivares mest berömda personer, Sveriges första kvinnliga FN- ambassadör. Nu har den liknande namn som flera andra skolor, konstaterar Elis med en suck.
Vi halkar in på hur det är att vara ung i Ullatti och Elis berättar att det alltid finns något att göra i byn. Tillsammans med Andreas och systrarna Mina och Alma ”grejar” han med olika projekt. För tillfället svetsar de på en gammal Mercedes som har fått nya, eller rättare sagt återbrukade, skärmar. Familjen har även flera byggprojekt igång där alla fyra är delaktiga på ett eller annat sätt.
Tillsammans berättar de om hur familjen rev en gammal lada i byn Purnu och under vintern gjorde de en ny syll. Taket fixade de till av återbrukad plåt och ett kasserat ställningsplank från gruvan blev till golv. Det enda som behövde köpas nytt var lite spik och tack vare en hjälpsam vän i byn så har de tillgång till ett sågverk. Där brukar de såga vindfällor till plank och brädor. Elis tar fram en identisk miniatyr av ladan, som han byggt på egen hand, och visar konstruktionen.
JULIA PALO
TEXT & BILD
21 oktober